Yes, they could!

Nu så mina vänner försöker ordningen återetableras. Inte bara i landet som helhet utan även på denna blogg. Reseblogg. En riktig blogg uppdateras enligt regelboken minst några gånger om dagen men en reseblogg uppdateras lagom till söndagsmorgonkaffet. Frågor på det? (Det vill säga; jag ber om ursäkt och nedan finns två retroaktiva inlägg… Kan vara ett tips att läsa dem innan vi går vidare här.)

Tisdag kväll kom. Efter två års kampanjande. Två års spekulerande på DN:s ledarsida. Election day. Vi drog i gemensam skara till Svensk-Amerikanska Handelskammarens valvaka som var stationerad på en flashig lokal kallad Nikki Midtown. Tänk en liten utflykt till Sydostasien, drinkar och människor som speglat sig i kvartar och allmän handelsatmosfär. Absolut inget ont om det. Verkligen inte. Där fanns praktikantgänget samlat, plus besökande kompisen Knut och Henrik som jag träffade på IKEA för tre veckor sedan. Sen drog det igång. CNN:s valvaka och extremt närgången granskning av samtliga siffror som radades upp och jämfördes med de senaste opinionssiffrorna. Finns Bradley-effekten? Är den omvänd? Vad hände i Florida och gav miljonen dörrknackningar resultat? Sen kom det… sen var det klart och sen kom John McCain. Men låt mig konstatera att det var den gamle McCain som vi såg på scenen i tisdags natt. Det var en man utan kampanjstrateger och rådgivare. Det var den mjuke, den resonerande, riktige McCain som var som han var innan kampanjen gick in i sitt slutskede. Innan det kom konstiga och skrämmande uttalande mot andra, innan han ansåg sig besitta hela sanningen likt hans, av honom förmodade, företrädare. Det var McCain innan han kom med formuleringar som ”Jag säger det andra tänker” och ingen riktigt förstod vad det var han syftade på samtidigt som vibbarna blev extremt skrämmande. Men så klev han av scenen… Och det var nu det vibrerade i luften.

Det var nu President-Elect Barack Obama tillsammans med döttrarna och Michelle skred ut på den gigantiska scenen i Grand Park i Chicago. Allvarliga av storheten i stunden, beslutsamma i stegen och lättade i uttrycket. Han höll ett tal som kommer att gå till historien. Han berörde, han gav döttrarna en hund och han var ödmjuk.
Jag tilllåter mig några reflektioner. Obama har varit stark i kampanjen. McCain har jag delvis uppfattat som responderande snarare än offensiv och gick nog i fällan att tala mer om Obamas politik än om sin egen. Även om det var det som var planen - att få valet att handla om Obama - för eller emot. Delar av debatten och kanske framförallt den avslutande presidentvalsdebatten påminde en del om hur en svensk partiledardebatt kunde se ut i valrörelsen 2002. Opponenten McCain ville prata skatt - främst Obamas potentiella skattehöjningar och om den ekonomiska innebörden av dessa för Joe the plumber, som över en natt blev rörmokaren med hela amerikanska folket. Frågan kvarstod hur stor business som Joe hade och om det faktiskt är rimligt att han borde betala mer i skatt? Kanske behöver också amerikanerna en fungerande sjukförsäkring och förbättringar i skolan?

Kriget var inte på agendan i debattens slutskede men det finns alltid där, där under. Rekordunderskottet som drabbar lärare, poliser och main street mer än wall street var en issue. Men trots allt får man konstatera - it's not the war anymore - It is the economy, stupid! Kanske i vanlig ordning helt enkelt. Börskraschen beräknas kosta denna stad ca 165 000 (!) jobb det kommande året samtidigt som ju kriget fanns där. Med svenska ögon är kriget en bit bort och det finns många rimliga resonemang för att avsluta och stabilisera långsamt. Men här är man trött och sliten. Intrycket är att nästan varje person har någon som var nära och kär som gick bort, fått sitt liv totalt förändrat eller har ständig ångest. Folket var matta och makten var frånvarande. Och kan man någon gång känna större maktlöshet än den gång ens barn sänds in i en situation med fara för sitt eget och andras liv, fara för samvetslöshet? Då blev det viktigt att rösta på den som förknippades mest med förändring.

Nu blir det oerhört intressant att se den politiska utvecklingen. Kan det bli en president som talar för de svaga, om de som svälter i Afrika, en president som kan ingjuta nytt hopp hos gemene man, som vill tala med Europa igen – men framförallt en president som kan lyssna och ta intryck? Det är en enorm skillnad mot det vi har sett de senaste åren. I tanken ska man ta med att vid det föreliggande maktskiftet i detta land krävs det rekrytering av, håll i hatten, 6 000 nya statstjänstemän. Exempelvis nya kollegor i FN:s utskott. Det kommer att ta tid. Ett år räknar man med och då kan man tänka sig att det kan komma att bli besvikelse en tid in på första året när change visar sig ta just tid. Sex tusen tjänstemän. Politiska. Då kan man luta sig tillbaka på att förändringen de facto inledningsvis handlar om retorik, inställning och mentalitet. Och då, då spelar de mindre politiska frågorna väldigt liten roll. Det finns de som är rädda för Obamas handelspolitik. Jag var bitvis skeptisk. Men mycket tyder på att det var retorik och dessutom talar mycket för att det kommer att krävas en annan linje mot bakgrund av den globala finanskrisen. Hans hittillsvarande konsekvens när det gäller vikten av multilateralt samarbete bör leda till stringens även till förmån för fungerande handelsavtal.

Men det är inte det viktigaste, som jag ser det. Inte nu. Det är i tankarna om världen. Det är det som är viktigt. Att den är mycket större än USA. Att USA har ett ansvar för mer än att skydda sig själva – ett ansvar som kan påverka många många utanför detta land. Ett ansvar att också tala om demokratiutveckling genom diplomati, om fattigdomsbekämpning här i USA och i världen, om att ta krafttag mot klimatförändringar genom att ta tag i sin egen situation, att forma en fungerande sjukförsäkring för de 48 miljonerna som står utan, att förbättra situationen i skolan och att ingjuta hopp och tro på framtiden. Att tala, lyssna och agera. Idealist? Jag? Idealist - javisst. Vi måste ju börja med idéerna och tankarna. Och vi måste tro på dem. Och amerikanarna måste tro på sin förmåga att vara med i det som nu behöver göras. Det kommer att ta tid. Men nu har något börjat. Och det stora är att det också funnits en folkrörelse bakom. Från den vanliga amerikanen.

Några bilder ger jag er nu.

Talet!

Flaggorna på Rockefeller Plaza efter talet!

Vi gick till Times Square efter talet och där fylldes skärmarna med president-elect och valsiffrorna för respektive stat.

Fler skärmar!

Kampanjen tycktes fortsätta!

Vi har sett skylten förut, men då med syftning på annat. Glada: Javid och Agnes!

Otroligt mycket folk samlades på Times Square och bara var glada.