Kontrasterna, shoppingen och trolleri

Nu har lugnet sakta men säkert lagt sig över Manhattans västra kust och banderoller rullas ihop, kravallstaket plockas ned och talen skrivs om till rapporter. Det gjorde jag. Rapporterade från fyra länder. Efter ett par försök gick den hem, rapporten alltså. D.v.s. efter att jag förstått formen (imperfekt) för rapporter av det här slaget och lyckats med konststycket att få den första rapporten helt borttrollad i Regeringskansliets enorma serversystem och förvirra delar av IT-supporten i Stockholm. Först efter det fick jag nöjet att göra om och göra rätt. Samma dag regnade det som bara den och hösten verkade försöka få grepp om skyskraporna. Fredagen avslutades med het presidentvalsdebatt i praktikantkollektivet. Otroligt spännande och engagemanget från oss blivande statsvetare och sedermera USA-bitna var nog minst så stort som bland presidentkandidaterna. Fascinerad av amerikansk retorik som jag är måste jag nog ändå säga att kandidaterna är bättre talare än debattörer. Men intressant var det och det är helt tydligt att McCain gör allt vad han kan för att få det hela att handla om ett val om Obama. Alltså ja eller nej till Obama. Obama hade tydligare politisk vilja och jag upplever att han formar mer och mer konkreta idéer bakom den, ack så tacksamma sloganen, Change, we can belive in!

Sedan sist har det också handlat om shopping! Detta är en ganska så trevlig-shopping stad. Vi snackar billiga priser på kläder och annat som är dyrare hemma. T-shirts. Tack vare tips från vänner och bekanta lyckades jag bete mig som en i princip infödd New Yorker och tog vännerna Annika och Emma på en rundtur. Jeans. Eller så var det tvärtom eftersom de hunnit hänga många dagar i denna del av staden. Skor. Och vi pausade i lagom takt med tacos på sunk-Taco-Bell och kaffe på alla-svenskar-verkar-gilla-Starbucks. I-pods. Och allt annat man kan finna… Shoppingdagen avslutade vi utslagna på Applebees vid Times Square.

Söndag. Sista dagen för mina vänner i stan. Snart min fjärde vecka. Något saknas naturligtvis. Den uppmärksamma bloggläsaren konstaterar efter en stunds funderande att det mesta ju klarats av… Förutom. Ja precis. Musikal på Broadway. En söndagsmusikal skulle vara ganska så, gaaanska så nice tänkte vi och traskade raka vägen in på Winter Garden och köpte parkettbiljetter till Mamma Mia för $ 20. Jag skojar inte. Numrerade ståplatser vid som ett bar-räcke längst bak på parkett. Såg allt och hörde allt och kunde dessutom mindre frustrerat än dem i bänkarna röra på oss. Det kunde de på scen också och tempot var högt. En helt lyckad kväll. Mina vänner fick också, det möjligen omtvistade, nöjet att umgås med hela casten på en bar efter hela tillställningen… Lilla jag gick, ordningsam som jag ju är (och ingen är förvånad) hem för att sova inför en dag med krav på hög koncentration.

Den dagen var idag och har bland annat inneburit intressanta dragningar med Inga-Britt Ahlenius som är chef för FN:s internrevisor och den svenska i FN:s systemet som är högst upp i hierarkin. Jag blev oerhört fascinerad av hennes integritet och förmåga att sammanfatta och kommentera den oerhörda komplexitet som FN-systemet innebär. David Walker var en annan man som arbetar med granskning och revision som höll en dragning av sällan hört slag. Också imponerande att se personalen bakom dessa personer agera med sådan professionalitet och samtidigt i harmoni med sina respektive ansvariga. Avslutningsvis blev det en intressant bilateral med Frankrike som gav mig mycket och framförallt förståelse för det som nu ska göras sett ur ett större perspektiv. På fredag drar utskottet igång! Men nu… Nu bär det av för tvådagars konferens i Pennsylvania. Det blir en annan historia.
_____________________________________
Senaste dagarnas mest oväntade: Telefonsamtal till Hanna C i Khartoum – det funkade – var ju tvungen att prova!

Senaste dagarnas mest väntade: Det är så mycket ost på pizzan att man inte vet vart man ska ta vägen.

Senaste dagarnas mest tragiska kontrast: Promenad kvällstid utmed femte avenyns lyxiga affärer med märkessmycken och diamantprydda klänningar – vid ingångarna ligger många, många hemlösa när mörkret sänkt sig och filmstjärnorna slutat veckohandla. Pappbitarna till väggar och tak skyddar inte mot fukten och regnet från sidan. Hemlöshetsstrategi för New Yorks unga och gamla – ja tack!

Björnen sover, björnen vaknar, många talar och på kvällen är jag turist

Vad hände sen? Hur gick helgen? Och vad händer i New York när världens ledare intar stan? Frågorna hopar sig likt New York Police Department utmed vägarna dessa dagar. Jo tack helgen blev bra! När jobb var avklarat i FN-byggnaden på fredagen var det lokal After Work på reppen. Vi snackar kall hämtpizza, diskokulor och fiskdamm för barnen. Många barn. Massor med barn. Nästan lika många barn som vuxna. Kändes som avdelningen Blåbäret på Vildparkens dagis i Växjö. Och nästan alla i åldern 3-5 år, rockringandes, till-ABBA-musik-dansandes och kull-och-omkull-jagandes. Kul och trevligt! Så småningom lämnade jag tillställningen och mötte upp Annika och Emma. Såå trevligt att ha hemma-vänner i stan!

Lördagen återföddes jag som turist och såg mig själv åka Grey Line bussarna ner mot södra Manhattan. Statue of Liberty upplevdes från Battery Park nynnades melodin från Kristina från Duvemåla (ok jag ser syftningsfelet men det är ju lite kul att skratta åt det). På söndagen var vädret återigen helt fantastiskt med en vacker sol och härligt varma temperaturer. Dagen inleddes i Harlem Baptist Memorial Church (nej jag vaknade inte där utan tog mig dit - om vi nu ska vara petiga med formuleringarna). Vi snackar långa ringlandes köer i Harlem på söndagsmornarna. Men vi fick plats och fick vara med om en ganska hysterisk timme. Kören var så där men det finns anledning att prova fler kyrkor och körer i kvarteren. Kulturen är samtidigt märklig. Den medelålders pastorn gled upp i sin svarta stora 500-serie Mercedes på pastors-parkeringen framför kyrkan och nära starten på gudstjänsten gled pastorsfrun in i stor röd dress, guldig hatt och guldiga attiraljer. En värld långt bort från det man är van vid hemma.

Sedan upplevde vi parken i hela dess prakt och härlighet. Promenad från norra till södra, förbi the Great Reservoir och förutom joggandes par i massor möttes vi av ungdomar som gladeligen delade ut Ghirrardeli choklad. Någon kommer ihåg chokladfabriken i San Fransisco som gör denna helt fantastiska choklad. Jag tror den slår det mesta i ätbar väg.

Sen rör det på sig. Överallt. Det rör sig. Spänningen ligger i luften och någonting är på väg att hända. Kravallstaket monteras upp och helikoptrar cirklar inte längre ovanför skyskraporna utan ned emellan dem. Människor samlas på torg och demonstrerar ömsom mot Bush, ömsom mot Ahmadinejad. Trafiken vänds på avenyerna och någon ropar ”The president is in the house”. Det där var de facto en underdrift. Bara idag och igår har över 60 stats och regeringschefer talat vid sidan om allas vår Ban Ki Moon. Mest uppmärksammat har naturligtvis Bushs, Sarkozys och Ahmadinejads (Irans president) tal varit. På min uppdragslista (dvs uppgift att bevaka) fanns Ugandas Musevini och Georgiens Saakashvili med. Men också Evo Morales från Boliva. Jag ska inte ge er någon UD-rapport men kan konstatera att som allmänt samhällsintresserad är det ju naturligtvis fantastiskt intressant och spännande. Morales tal var en kvarts dunkande i den egna ryggen och reklam för den nya Bolivianska politiska konstitutionen. Intressant och samtidigt ganska skrämmande. En stark blandning av hårdför socialism i kombination med starka nationalistiska inslag. På väg till lunchen idag refererade jag upprört talet för praktikantkollegor och i samma stund när jag slår upp blicken från gatan är han, Morales, där med hela sitt följa på trottoaren. Världen är liten. Han kan inte svenska tänker jag.

Vid sidan av detta ägnas nu i princip all tid till sortering och inläsning och kartläggning av de nästan 200 rapporter som kommer att tas upp i femte utskottet under sessionen. Vårt utskott slår upp dörrarna i slutet av nästa vecka och då ska den svenska linjen ligga fast, EU-linje utformas och förhandlingar äga rum. Nu förbereds allt! Spännande och lite knepigt.

Kvällen har ägnats åt lite turisting igen. Empire State Building har intagits genom gåsgång. Man köar sig igenom hela attraktionen på dryga två timmar – dvs inte bra för personer som hör hemma på avdelningen Blåbäret men helt ok för oss andra som fick en fin utsikt från 86 våningen över ett glittrande Manhattan.

Nu tar jag mig samman och är, som jag har rekommenderats att förbli, på jorden och ser fram emot en morgondag som kommer att innebära bland annat rapportering från Iraks presidents tal (om talarordningen håller). Återstår att se. Tänker på er där hemma och hoppas att ni njuter av lite höstluft. Av hösten syns här i princip bara höstförkylningarna som avlöser varandra. Jag har fått en rejäl släng och har bytt från tenor till bas. Jag tänker att världen är allt bra konstig och hoppas att alla tal kommer att resultera i mycket handling. Men det, det återstår att se. Mitt tal kommer bättras på med hjälp av stark amerikansk förkylningsmedicin. Bra så.
Vi ser Amerika! I veckan har jag också rekommenderat lillayster att spela musikalen för hennes värdföräldrar... Är inte säker på att det är en total framgång även om de är uttalade Björn och Benny-fans. Jag väntar med spänning på rapport från Iowa om det.

Solglasögon och Annika och Emma. Smålänningar a Saturday in Battery Park. Fast inte Annika för hon är inte smålläning, märk väl. A Sunday in Central Park. Japp, jag har tagit fotot själv. Great Reservoir.

Ni ser, jag blir mörkare och mörkare...

Central Park. Injudande. Paddla, någon?

En afton på Empire State Buildings topp. Beviset att vi inte är på mitt jobb är att Chrysler Building (med upplyst spira) är lägre än vad vi var. Vi snackar mycket glitter.

När jag går förbi den dansande polisen i korsningen är jag lite mer än halvvägs

Då är det torsdagskväll och kanske kan man summera upp praktikveckan på något sätt. Jag tänkte naturligtvis inte vara kortfattad men ärlig och uppriktig. Så håll i er. Nej jag skojar bara… Jag har bara bra saker att rapportera.

Denna vecka har främst varit indelad i två etapper. Måndag och tisdag var mötesdagar. Onsdag och torsdag utbildning. Måndag morgon. Morgonmöte och sedan rask promenad till EU-kommissionens skrapa. Det slår mig hur turordningar hålls i dessa miljöer. Bra på sitt sätt när man väl kommer in i det. I hissmiljön. In i en hiss. Hälsa. Åk upp. Låtsas inte om att du får lock. Konversera. Framme. Då kommer det viktiga. Damerna går naturligtvis ut först. Och sedan herrarna i antingen tjänstgöringsordning eller i åldersordning. Klockrent.

På EU-kommissionen var det dags för höstens första EU-samråd för femte utskottets medlemmar. Fransmännen är ju ordförande och leder dessa sammankomster. Vi ser framför oss en skolklass med gamla elever som möts igen och undrar hur sommaren varit och ett gäng nya som trevande tar sig fram och byter ett visitkort här och ett där. Det blev ett intressant och tidvis hett möte med växlande molnighet och risk för åska. För att senare under förmiddagen övergå i sol och vackert väder. Striderna handlade främst om hur praxis skulle tolkas. Till min glädje förstod jag en hel del och mötet ingav visst hopp om att franskan kanske kan bära. Främst eftersom många av delegaterna talade engelska. Men ändå. Inser dock att min förmåga att så sakteliga börja kunna hantera de engelska förkortningarna bara kommer låta mig förstå hälften av samråden. Franska förkortningar får pluggas in vid sidan av. Sedan fick vi tid för nya interna briefings på representationen. Tisdagens sammankomst inleddes på Japanska representationen. Tänk låga soffor, lång-trång-gång och förhandlingar. Denna gång om budget och personalfrågor mellan de länder som betalar mer än 1 % av FN:s budget. Därefter kinesisk lunch och sedan stort möte med många många länder som jag var med och satte upp på vår representation.

Kvällen blev sedan mingelkväll. Vi promenerar raskt och ser glada ut till en lägenhet på Park Avenue. Mottas av man med hatt och välkomnas upp på 11 våningen. Vi snackar trähiss som går rakt in i våningen och vi välkomnas av kypare på rad och så småningom Englands Deputy Permanent Representative (DPR) som alltså är vice FN-ambassadör (om vi tar svensk titulering). En väldigt trevlig och pratsam kväll med praktikanter och andrasekreterare från hela världen. Visitkort byttes i mängder och godast av snittarna var minihamburgarna. Efter en stunds minglande (och folk var extremt bra på det) började det eka i huvudet. ”-Hello I am Edvard, intern at the Swedish mission, nice to meet you”. ”-Yes I have also been here for two weeks”. ”-I will cover the fifth committee”. Och då när det är sagt tittar folk förskräckt på mig och undrar hur det kunde bli så. Vissa mer diplomatiska än andra. ”- Det torra?”. ”-Är du ekonom då eller?”, ”Oj, jag har hört att ni aldrig blir klara förrän den 24 december, tidigast”. ”-Just det, det är ni som sitter uppe på nätterna”. Inte vet jag, tänker jag. Och inte de heller antar jag. Hittills är det ju intressant och jag kommer ju lära mig allt om FN liksom. Eller så är jag lite torr helt enkelt. Fint. Otroligt kul att alla är så sociala.

Onsdag och torsdag har ägnats åt ett mastigt och givande seminariepass om Generalförsamlingens arbete. Allt från parkeringstillstånd för anställda till regler och procedurer. Det har varit ömsom nyttigt och ömsom segt men givande. Gårdagskvällen innebar seminarium till minne av 60-årsdagen av mordet på Folke Bernadotte i Jerusalem. FN:s förste utsända medlare. Ett intressant seminarium med bland andra en av den just nu mest aktiva fredsmäklaren Gambari. Vi alla var imponerade av hans karisma, självdistans och patos när han talade. En man som verkligen kan förändra. Kul!

Temperaturen har nu blivit behagliga 22-24 på dagarna och inte längre tryckande fuktigt, vilket känns skönt. Kanske har hösten så sakteliga börjat inta äpplet och det gör snart även världens stats- och regeringschefer. I tisdags öppnade den 63:e generalförsamlingens session och på tisdag inleds generaldebatten med Brasiliens president och sedan George Bush. Redan nu märks det genom utskickad information om säkerhetsföreskrifter och förhållningsregler. Garagen töms och passerkort byts ut. Spännande, spännande. Imorgon, fredag, får jag tid för inläsning och mer utbildning och sedan är det dags att välkomna mina vänner Annika och Emma från min gymnasietid till denna stad. Så turist, javisst! Blir det för mig kommande dagar.
______________________________________________________________

Dagens citat: ”-Då när jag svarade i telefonen var det Dag Hammarskjöld som ringde och undrade varför jag hade valt att i den franska översättningen skriva så mycket mer förståeligt än i den engelska när det var tänkt att resolutionen skulle vara luddig”. Jean Gazarian som har hållit flera pass under dagarna började arbeta för FN-sekretariatet, mina damer och herrar: 1946!!!

Nu låter jag i all min enkelhet mobilkameran prestera lite:

Konferensrum 3, tolkning till flera språk och väl insuttna fåtöljer.

Seminarium till minne av Folke Bernadotte under ledning av vår svenske Permanent Representative Anders Lidén. Mr Ibrahim Gambari längst ut till höger.

När tunnelbanan stannar tar man semester!

Söndag morgon. Kl är 10.15 och jag slår klarvaken upp ögonen och konstaterar: solen lyser och värmen är påtaglig. Vad göra? Visserligen stod det på denna blogg att det skulle vara gospel eller bio idag. Men infallet sa nej till dessa alternativ och kallet blev: stranden! Det måste finnas en strand nära denna havsomslutna stad. Särskilt dagar då temperaturen når nya oanade höjder för en man med september i kynnet. Vi är ju i landet där allt är möjligt. Sagt och gjort – Lonley Planet fram för nära granskning och straduppletande. Jag djungeltrummade ut budskapet till mina praktikantkollegor. De flesta svarade att de helst sov lite till (fyra slag på trumman) medan Rebecka meddelade att hon kunde tänka sig en utflykt. För mig blev det alltså tur söder ut med tunnelbana och byte på södra Manhattan till tunnelbana ut mot Brooklyn. Sen var det bara att sitta i en dryg halvtimme och nå Brooklyns södra spets. Halvön som kallas Coney Island.

Man stiger av tunnelbanan och befinner sig i något som först liknar en Stockholmsförort och sedan liknar en Atlantstrand. Eller ja alltså det är ju en Atlantstrand men man kan ju inte säkert veta vad som är på riktigt och vad som är på låtsas i detta land. Utmed strandpromenaden i trä dansar människor till latinomusik, äter sockrade popcorn och grillade och friterade (!) spett med dubbelt friterade (!) pommes (i nämnd ordning helst). Där blev det bad i svalkande vågor, läsning och samtal hem till föräldrarna. Skönt och riktigt avkopplande. Tivolit på denna plats verkade hysteriskt och i stort behov av en renovering. Jag höll tillbaka min bergochdalbane - entusiasm (nej jag är inte ironisk) och fokuserade på solen istället.

Väl hemma blev det skoputsning, bagelinköp och ett avsnitt av Vita Huset dubbat till franska (inget att rekommendera). Imorgon börjar dagen med EU-samråd på franska. Ser fram emot äventyren den kommande veckan! Inte röd som en kräfta - men på god väg.

Ja ni, där kan man spendera en söndag till!

Och som vanligt är det mannen på bilden som skrivit texten.

Pariserhjulet i bakgrunden är pariserhjulet som nämnts i texten (genom ordet tivoli). Det är alltså inte pariserhjulet som är Rainbow på Liseberg (även om likheten är slående).

De var tre och bären, de blå, är inuti

Vad gör man när mötet på fredagskvällen slutar kl 18.45 och tyskarna bjuder in till mingel? Jo då traskar man iväg i samlad trupp och ser seriösa och inte nervösa ut. Sedan checkar man in sig i en stor byggnad och går igenom säkerhetskontroll á la flygplats. Därefter försöker man mingla. Jag har ju inte enorma erfarenheter men har ju varit med någon gång vid liknande tillställningar (se Svensk Damtidning) (okej den där var dålig men jag har varnat er, se första inlägget nedan). Tillställningen var bra tänkt men lite halvdåligt genomförd med lite för mycket bord och lite för mycket folk som satt ner och inte rörde sig. Dessutom var vi med Sweden på skyltarna lite för trötta. Så småningom bytte vi lokal och åt mat istället. Men tisdag kväll; UK då kommer vi! Och går det inte mingla ordentligt då så får vi ju ta och bjuda in folket till oss.

Dagens övning har gått under rubriken: konsten att vara ledig! Jag märker att jag är ovan vid att vare sig ha jobb eller studier på helgen. Uppsatser, brev och KDU/LSU:ande är plötsligt borta. Borta med orkanen Ike som nu härjar i Texas – så dit var det ingen större idé att åka tänkte jag och insåg att tvätten fick gå före både Frihetsgudinna och Battery Park. Jag har helt enkelt tvättat. Tvättomaten ligger två kvarter bort och dit går man och växlar in hur många quarters som helst. Massor. Så att man har quarters som fyller alla byxfickor och sen laddar man maskinen och väntar 20 minuter och sen är det inte rent men luktar gott. Därefter fick jag roa mig med att torka och försöka att undvika att trampa folk på tårna. Väldigt mycket folk och full aktivitet hela tiden. Väl redo blev det tid för läsning och allmänt ledigt helt enkelt.

Nu har jag eftermiddagsinstallerat mig på Lexington Candy Shop runt hörnet. När man kommer in möts man av ställets chefs fru som meddelar att man kan slå sig ner vid vilket rosa bord som helst och beställa. Här äter man med fördel blåbärspannkakor och lyssnar på Bruce och Elton John i högtalarna och på väggarna hänger bilder på halvkändisar som frotterar sig med andra halvkändisar och ställets personal. Stället säljer också lotter. Ovanför disken där de säljs finns den fantastiska skylten med dagens tänkvärda bön ” -Please Lord, let me prove to you that I can win the lottery, and still remain humble”. Samtidigt spelas Bob Dylans ”Knocking on heaven’s door”. Låt oss avsluta där och konstatera följande: amerikanarna är amerikanska, snart dags för lite handling, ikväll fest (fast kanske är det nu man kallar det mottagning?) i ett av praktikantkollektiven och imorgon planeras kanske gospel - kanske bio.



Jag tänker på de med stora familjer som tvättar här. Många quarters blir det.



In da hood!

Grease, någon?

Beklagar snedställningen, hade jag inte sagt något hade du inte tänkt på det.

I like! Men kolla in juicen. Undantaget som bekräftar reglen om att allt i detta land är större än hemma.

När jag kommer fram byter jag skor...

När man är ny på ett ställe infinner sig med jämna mellanrum det så kallade inkräktarsyndromet. Ingenting märkligt och ingenting konstigt. När man är i New York kan man ibland få känslan av att någon kommer att knacka en på axeln och säga: ”-Men lille vän, du ska ju inte vara här, du är ju liksom för liten för det här och dessutom hittar du knappt”. Oftast brukar nog emellertid just inkräktarsyndromet infinna sig i nya jobb-, praktik- eller andra arbetssituationer. Rätt som det är så kommer de på mig. De blandade ihop mig med någon annan och då får jag åka hem. Just den känslan är ju inte ovanlig - och kanske lite bra på sitt sätt. Bidrar till lite självdistans också.

Nu har tillfälliga rutiner börjat upprättas. De senaste dagarna fungerar (!) som så att jag går upp, gör mig i ordning, äter frukost och promenerar i gympaskor och kostym 30 gator söder ut. Det tar ungefär 25 minuter. Framme vid Dag Hammarskjöld Plaza One letar man rätt på ett av de tre passerkorten och tar sig in i byggnaden som rymmer ca 3000 personer från olika länder och företag. Sedan upp på 46:an och letar rätt på nästa fungerande passerkort. På måndagar och torsdagar är det morgonmöte med hela representationen vid 8.30 (tiden för ändamålet känns igen!). På morgonmötet vädras de frågor som alla behöver känna till. Ambassadören berättar om det senaste på hans agenda. Sedan har de gångna dagarna för mig inneburit interna seminarier om det mesta man behöver känna till – verkligen otroligt intressant. Det har handlat om hur man på bästa sätt skriver rapporter hem till Sverige (Tele-med), hur resolutionsbehandlingen (RES) i generalförsamlingen (GF) går till. Vem som håller i klubban i det rådgivande organet till femte utskottet (ASABQ), vem som håller i klubban i femte utskottet (5te), hur man letar reda på en resolution som eventuellt innebär att budgeten blir påverkad (PBI) och vem som sedan slutligen brukar vinna vilken omröstning (G77 eller WEOG) vid resolutionsbehandlingen. Ländergrupperna är oerhört centrala i FN-arbetet och mycket av förhandlingstaktiken kretsar kring det. Idag har vi fått ett mycket bra seminarium, av två skickliga diplomater, om förhandlingstaktik inom FN. Vid sidan av de seminarier som hållits med alla nya har jag haft interna möten med dem av oss som ingår i 5te-gruppen. Där har grunderna för det kommande arbetet lagts och resolutions- och rapportlistor börjat gås igenom. Givande, komplicerat, tekniskt och mycket intressant och spännande.

Efter en sådan sittning påannonserade min handledare att hans kollega (dvs den ansvarige diplomaten för femte utskottet) från Belgien, som är ny i New York, hade bjudit in sig till oss. Henric meddelade att Monsieur Luis var på ingång om en halvtimme och att Henric såg fram emot att få presentera oss alla för Luis. Nu tänkte jag. Det är nu jag ska prata franska och diskutera ACABQ med en belgisk erfaren diplomat på franska och berätta vad jag tycker om den senaste contingency rapporten. På franska. Det är också då de kommer på att jag är jag och ingen annan. Dvs inte den de trodde i alla fall. Men ok. En halvtimme. Eller ja 20 minuter i alla fall. Jag satte mig ner. Fokuserade, rabblade några franska verbböjningar och funderade hur Leo i Vita Huset (dubbat till franska) brukade hälsa på gäster. Ok det är ju bara att köra. Praktikant - i bestämd eller obestämd form. Jag knallar bort mot entrén och tänker att det värsta som kan hända är att jag skickas fram och ombeds berätta om ACABQ – och det hade ju varit lite konstigt (även om ACABQ är intressant). ”-You are most warmly welcome dear Mr. Luis”. Hör jag Henric utbrista ”-It is a pleasure”. Men vad nu tänkte jag? Det där var ju märkligt. Eller hörde jag fel? ”-Oohhh, no, no, no, no” responderade Mr Luis. ”-It is my pleasure, dear Mr. Henric”. Så enkelt… Busenkelt. Jag behövde bara presentera mig och se så intresserad ut som jag var. Diplomatkollegan var nog flamländare och de pratar nog hellre engelska. Mötet gick flott och jag tror mig inte ha påverkat de goda förbindelserna mellan Belgien och Sverige i FN direkt.

Idag har det varit inläsning och påläsning och seminarier och imorgon väntar arkivrutiner och telemeddelandeintroduktion. Sedan har inbjudan till Tyskland (dvs den tyska representationen) kommit alla praktikanter tillhanda och där blir det mottagning för oss imorgon kväll. Men dit är det ett spännande dygn kvar. Helgens planer ska också kluras ut. Då blir det mer av äpplet. Nu ger jag er kvällens bilder...


Chrysler building från mitt skrivbord.

Praktikantkollegorna på språng. Victoria, Hanga, Aina och Rebecka.

Snabba hissar, nya rutiner och spännande saker...

Klockan 07.30 var slipsen knuten, skorna snörade och kavajen knäppt. Jag promenerade, likt jag gjorde för 16 år sedan till första skoldagen på terminen, raskt och nervöst. Andra avenyn ungefär 30 gator rakt söderut är min väg till praktikplatsen. Där ligger en skrapa där man anmäler sig hos en vakt, trycker på våningsknapp 46 och skjuts rakt upp i luften. Förkylda göre sig icke besvär.

Där väntade en lång, intressant och givande dag med väldigt mycket praktisk information, ackreditering till FN, nyckelkort till jobbet, genomgång av klädkoder, utrymningsteknik och fikarutiner. Idag var vi många nya pga en del korttidstjänstgörare, förstärkare till det svenska EU-ordförandeskapet och därutöver tillresta delegater från UD och Sida. Vi mottogs oerhört väl av alla och fick möjlighet att hälsa runt och presentera oss. Så småningom fick vi möjlighet att se FN-lokalerna från insidan.

Dagens gemensamma frustration riktades mot den nuvarande ryska utrikesministern Lavrov. Under den tid Kofi Annan var generalsekreterare tog Annan initiativ till ett påbud om att det från och med då skulle vara förbjudet att röka i FN-lokalerna. Lavrov, som då var Rysslands FN-ambassadör, blev vansinnig eftersom det ju inte är så att generalsekreteraren kan komma med påbud till medlemsstaterna utan tvärtom. Generalsekreteraren är ju underställd generalförsamlingen. Så efter protester blev det inget med rökförbudet och så är det än. Det röks och röks och luktar rök. Tack och lov inte under förhandlingarna. Lokalerna är i övrigt i stort behov av renovering. Det vet ni som varit där. Men grattis till Skanska som fick entreprenaden!

Otroligt spännande och stort att se de väsentliga rummen och försöka lära sig hitta i lokalerna. Än så länge under ledning av vår ciceron och ständigt lika trevliga personalansvariga Inga-Lena. Vi fick också tillfälle att bekanta oss med FN-caféterian som var utomordentligt bra med välsmakande och billig mat. Sedan åter till kontoret. Jag delar rum med praktikantkollegan Victoria och i vårt rum finns ytterligare två arbetsplatser för tillfälliga delegater. Bland annat är det, i princip alltid, tillresta UD- och Sidatjänstemän – men under generalförsamlingen kommer ju också tillfälliga delegater och riksdagsledamöter som kommer att behöva plats och dator.

Under eftermiddagen var det avsatt tid för möte i den grupp som jag ingår i. Under ledning av Henric Råsbrant (min handledare) är vi tre som ska bevaka allt det som händer och sker i femte utskottet. Vi är, förutom jag och Henric, Maria (16 månaders stationering) och Alexandra (4 månaders korttidstjänstgöring). Mötet blev otroligt givande och intressant och jag fick en hel introduktion till femte utskottet och de förhandlingar som sker där. Budget, finansiering, administration, upphandling, reformprocessen osv. Dvs det mesta som berör FN:s interna struktur och verksamhet (eventuellt rökförbud – hör ju även hit!). Sedan fick jag egen tid med min handledare för att diskutera och bekanta oss med varandra. Jag har haft toppentur och intrycket är att jag har fått en oerhört bra handledare, trevlig, rolig och intresserad! Så roligt…

Sedan var kl 18 och det var tid för mail-läsning och ihoppackning. Fyra av oss nya, vilsna men glada hittade mat på ett mexikanskt ställe och kunde tillsammans meditera över dagens händelser. Som ni märker är jag nu trött och sömnig – nöjd och taggad. Äventyret i FN-korridorer, möten och rapporter har börjat. New York upplevs parallellt. Och det är 26 grader ikväll och lägenheten är nystädad. Nu kör vi!
__________________________________________________
Dagens kommentar: ”-Jaha men det är ju en av mina bästa barndomskompisar”, min handledare kommenterar en av mina tidigare körledare (!).

För övrigt: Tack ni som skrivit fina saker på mailen! Och kommentera gärna den som vill. Vill ni inte att jag publicerar så skriv det - annars publicerar jag hej vilt.






Min plats i solnedgången.

Mer utsikt från nummer 46.

Parken, biblioteket och regnet

Jaha hörni (som en viss reseledare skulle ha sagt)!

Nu sitter jag här, lördag kväll, på Daniels Bagels i Midtown efter ytterligare tre dagar sedan jag uppenbarade mig på denna blogg. Likt skalbaggen i Kafkas bok verkar jag ha ingått någon form av metamorfos. Möjligen inte till skalbagge utan till någon form av New York-bo. Okey jag ska liksom inte överdriva det här med att bo i denna stad. Men sakta men säkert håller jag på att inse att jag inte ska åka hem om en liten vecka utan att jag verkligen ska uppleva denna stad i både värme, sol, regn och snö.

Torsdagen och fredagen var just varma och soliga. Jag hade lugna förmiddagar med ärenden och fix. Ni vet, köpa strykjärn, lakan, lära sig soprutiner, hitta i kvarteret och klippa gräset. Sedan letade jag mig ner mot Central Park. Eller parken som man säger. Amerikanarna säger CP. Inte vi. Flott alltså. Vi snackar New Yorks lunga, platsen dit amerikanarna kidnappade HC Andersen och gjorde honom till sin. Platsen där man möter fem afroamerikanska kvinnor med kritvita barn i varsin barnvagn och man liksom undrar hur det gick till (alltså jag fattar - men får omvända vibbar till Yrrolsketchen där det vita paret fick ett afrikanskt barn – svårare tvärtom tänker jag). Parken är stor stor och dit tog jag med mig lunch, tidning och musik. Sen var det bara att ligga under träden och gnola i takt med musiken och heja på de stackars joggarna. Ett litet tivoli, en teaterscen och tokmånga hånglandes par kunde också konstateras.

Igår kväll (fredag kväll) samlades för första gången, sedan UD-introduktionen, hela gänget praktikanter över pizza och dryck på ett trevlig litet ställe i East Village. Vi kommer bli ett bra gäng som kommer att ha kul tillsammans. Det var en kul kväll i synnerhet eftersom alla denna kväll kunde rapportera fungerande boende (!).

Idag har jag lyxat med samtal till Sverige - helt underbart. Sedan installerade jag mig på New York Public Library med studentkompisar från hela världen. Jag hade en liten PM som skulle avslutas och skickas in. Det är nu gjort och ute har det regnat. Jag har ju ibland missbrukat uttrycket regn från sidan. Inte så att jag har överdrivit. Men på Manhattan regnar det verkligen från sidan. Det kan liksom stå som spön i sidan. Surt. Tydligen kallas det här regnet dessutom för orkanen Hanna – dvs det har blåst lite också. Så nu sökte jag skydd och inväntar inflyttningsknytkalas 15 gator söder om där jag befinner mig. Imorgon blir det antingen stranden eller en träff med svenska ungdomar som fångats upp av oasen Svenska Kyrkan här i staden.

Jag säger er: Njut av grovt bröd!

_______________________________________________________________

Presidentvalet: Palin har fått mycket uppmärksamhet och hon och McCain trivs leendes på i princip alla skvallerblaskor för tillfället. Obama syns lite i tidningarna generellt. McCain fortsätter att driva på att han står för mer CHANGE än Obama (?från vad till vad?). Obama har i vissa tal betonat brister i USA i förhållande till andra länder. Frågan är om det funkar. Återstår att se…


Fontani di trevi (om det hade varit i Rom).

Great Lawn!

Mr. HC Andersen, dansk.

Tak eller man med hatt...

Nu gick det bättre med bilderna och jag antar att det strider mot allmän bloggetik att uppdatera inlägg efteråt och lägga in bilder. Men jag tar mig friheten...

Tänkte så här på förmiddagskvisten säga något om var jag bor. Genom anslagstavla på Svenska Kyrkans hemsida dök det upp erbjudande om att vara inneboende i en liten trea på Upper East Side - närmare bestämt 78:e gatan vid hörnet till andra avenyn. Känner man till New York så blir läsarens respons "woow". Här är de flotta kvarteren sägs det. I New York är det inget som syns på byggnaderna utan snarare på folket och på restaurangerna. Man skådar uppklädda damer med uppklädda hundar och foajéer som bevakas av män i hatt. För mig betyder det gångavstånd till mycket (beroende på hur långt man vill gå) och ett kvarter till Central Park. Tur, tur. Vill du kolla in kvarteren så rekommenderar jag att du klickar här och skriver in "270 East 78th street New York" i sökfältet, välj sen gatuvy om du vill promenerar i kvarteret.

Kanske kan entréer och foajéer till flerpersonersboende enkelt kategoriseras i tre kategorier. Den som har en ingång som i Sverige. En ingång. Den som har en ingång med grönt tygtak som skyddar mot regn när man väntar på bil och den som har grönt tygtak som skyddar mot regn och dessutom en gemensam enorm foajé i marmor och blomsteruppsättningar med en man som öppnar dörren och tar av sig hatten - the 24 hour door man.

Bilden: Mitt gröna tak, dock ingen marmor eller man i hatt.

Bilden: Utsikten från mitt sovrumsfönster.

Jag bor på tredje våningen och under mig finns en restaurang som verkar laga god mat. Trafiken och sirenerna stör fortfarande en del men efter lyckat inköp av öronproppar sov jag gott natten till idag. Nu ska jag ta mig an en sen frukost och sen väntar läsning i Central Park tänkte jag...

Bilden: Matplats i lägenheten!

Bilden: Mitt sovrum med svängrum!

I'll be back!

Att ta sig an äpplet per fot…

… är det som gäller tänkte jag när jag vaknade alldeles för tidigt i morse. Jag tog mig upp och gjorde frukost och lämnade lägenheten vid 10-snåret (ja alltså jag somnade om från det första uppvaknandet).

Sedan var det promenerande som gällde. Ner förbi skyskraporna på mellersta delen av andra avenyn, fruktstånd, donuts och kaffe, kaffe och donuts. Jänkarna måste ju käka massor med donuts tänkte jag och fortsatte ner mot kvarteren som jag ska bekanta mig med närmare nästa vecka. Jag insåg att jag närmade mig högborgen, skyskrapan som ritades av Niemeyer och nu ska renoveras i fem år. Dess elegans och ensamhet lyfte min blick mot skyn (varnade för att det skulle bli pretto!) och jag hörde mig själv ”-Wow!”. Tror inte någon annan hörde det. Jag fortsatte i shorts och gympaskor och gick in med karta och kamera i högsta hugg och tog den guidade turen i FN:s högkvarter. Det man måste om man ändå är på plats tänkte jag.

Sedan blev det promenerade längs med avenyerna, fönstershopping längs med skyltfönstren och musikalbesökande i teaterfoajéer. Times square, Rockefeller Center, Broadway, Park Ave kan ses som centrala inslag i dagens promenerande. Läckert och filmiskt. Sedan hann jag med att räkna Bloomingdales expediter (tre gånger så många som besökarna – lågt räknat på herravdelningen), äta en pizza i farten och säga hej och hallå till prästen i Svenska kyrkan. (Där finns kanelbullar!!!). Sedan bar det av hemåt för att vila fötterna efter åtta timmars promenad. En del ärenden uträttade också. Bland annat ett amerikanskt nummer till mobilen. Så messa till mitt svenska om du önskar mitt amerikanska!

Bilden: Times square!

Väl hemma hann jag med ett långt samtal med syster i Iowa, lyssna på ett synnerligen dåligt konventtal av Mitt Romney, äta uppköpt spaghetti med köttbullar och prata med trevlig hyresvärdinna som har stenkoll på stan. Tänkte berätta mer om händelserna, lägenheten och visa bilder. Men internet här är inte så stabilt som det borde så jag väljer att avsluta nu och återkomma med mer snart. Klockan är en kvart över midnatt och staden är vaken med folk på gatorna och i affärerna. Märkligt, men ganska trevligt.

God natt New York! God morgon Sverige!
_____________________________________________________________

Dagens kommentar 1: av kassören vid inköp av donuts ”- Just one??!”.
Dagens kommentar 2: av kassörskan vid inköp av hamburgare ”-Just one??!”.

Äventyret börjar

Igår kl 10.40 lyfte SK903 från Arlanda mot Newark International Liberty Airport. Jag flög utan problem över Värmland, Island, norra Kanada och landade efter åtta timmar på en av New Yorks flygplatser. Med mig på planet hade jag en av mina fem praktikantkompisar Javid och väl på flygplatsen väntade ytterligare en, Rebecka, in oss. Eller jag och Rebecka väntade snarare in Javid. Han fastnade pga ett utgånget green card tillsammans med många andra som hade ursprung från mer spännande länder än Sverige. För egen del flöt det på oförskämt bra. Vi slapp lämna fingeravtryck och min konstapel sa inte ett knyst. Jag tittade förvånat när jag fick tillbaka pappren och han konstaterade kort ”- You are done”. Tror att det är så att vi fått ett så kallat G2 visum som bidrog till att allt gick smidigt. Efter två timmars väntande på Javid så blev trixet att få tag på en Super Shuttle som ville köra oss. Den första ville inte alls, den andra ville bara ta två av oss och gjorde det. Det inkluderade inte mig utan jag fick vänta tills den första kom tillbaka och ångrade sig och tog mig.

Bilden: En Javid framkommen från flygplatsens inre delar.

När klockan var fem på tisdags eftermiddagen anlände jag till 78:e gatan andra avenyn, nummer 270. Som om någon sett mig (ja i och för sig, de flesta glodde på mina väskor) ringde min telefon och hyresvärdinnan Caroline undrade var jag var. Jag meddelade min ankomst och välkomnades upp tre trappor.

Jag kunde i lugn och ro packa upp, försöka lufta ur rummet för att sänka tempen från 35 gradig matos-inspirerad luft och sedan ta en tur ut i grannskapet. Efter inhandling av förnödenheter kallades jag till södra Manhattan för gemensam middag med de andra i gänget. Jag kastade mig ner i tunnelbanan och lyckades banka ut en biljett ur automaten och hetsade ner till kvarteren runt 11 gatan. Trevlig middag i form av kycklingspett intogs samtidigt som je lagen gjorde sig påmind genom åtskilliga gäspningar och någon gång ofrivilligt korta, om ens några, svar på tilltal.
Sedan back to Upper East för sömn! Men alltså…. denna stad, den ska utforskas!