Björnen sover, björnen vaknar, många talar och på kvällen är jag turist

Vad hände sen? Hur gick helgen? Och vad händer i New York när världens ledare intar stan? Frågorna hopar sig likt New York Police Department utmed vägarna dessa dagar. Jo tack helgen blev bra! När jobb var avklarat i FN-byggnaden på fredagen var det lokal After Work på reppen. Vi snackar kall hämtpizza, diskokulor och fiskdamm för barnen. Många barn. Massor med barn. Nästan lika många barn som vuxna. Kändes som avdelningen Blåbäret på Vildparkens dagis i Växjö. Och nästan alla i åldern 3-5 år, rockringandes, till-ABBA-musik-dansandes och kull-och-omkull-jagandes. Kul och trevligt! Så småningom lämnade jag tillställningen och mötte upp Annika och Emma. Såå trevligt att ha hemma-vänner i stan!

Lördagen återföddes jag som turist och såg mig själv åka Grey Line bussarna ner mot södra Manhattan. Statue of Liberty upplevdes från Battery Park nynnades melodin från Kristina från Duvemåla (ok jag ser syftningsfelet men det är ju lite kul att skratta åt det). På söndagen var vädret återigen helt fantastiskt med en vacker sol och härligt varma temperaturer. Dagen inleddes i Harlem Baptist Memorial Church (nej jag vaknade inte där utan tog mig dit - om vi nu ska vara petiga med formuleringarna). Vi snackar långa ringlandes köer i Harlem på söndagsmornarna. Men vi fick plats och fick vara med om en ganska hysterisk timme. Kören var så där men det finns anledning att prova fler kyrkor och körer i kvarteren. Kulturen är samtidigt märklig. Den medelålders pastorn gled upp i sin svarta stora 500-serie Mercedes på pastors-parkeringen framför kyrkan och nära starten på gudstjänsten gled pastorsfrun in i stor röd dress, guldig hatt och guldiga attiraljer. En värld långt bort från det man är van vid hemma.

Sedan upplevde vi parken i hela dess prakt och härlighet. Promenad från norra till södra, förbi the Great Reservoir och förutom joggandes par i massor möttes vi av ungdomar som gladeligen delade ut Ghirrardeli choklad. Någon kommer ihåg chokladfabriken i San Fransisco som gör denna helt fantastiska choklad. Jag tror den slår det mesta i ätbar väg.

Sen rör det på sig. Överallt. Det rör sig. Spänningen ligger i luften och någonting är på väg att hända. Kravallstaket monteras upp och helikoptrar cirklar inte längre ovanför skyskraporna utan ned emellan dem. Människor samlas på torg och demonstrerar ömsom mot Bush, ömsom mot Ahmadinejad. Trafiken vänds på avenyerna och någon ropar ”The president is in the house”. Det där var de facto en underdrift. Bara idag och igår har över 60 stats och regeringschefer talat vid sidan om allas vår Ban Ki Moon. Mest uppmärksammat har naturligtvis Bushs, Sarkozys och Ahmadinejads (Irans president) tal varit. På min uppdragslista (dvs uppgift att bevaka) fanns Ugandas Musevini och Georgiens Saakashvili med. Men också Evo Morales från Boliva. Jag ska inte ge er någon UD-rapport men kan konstatera att som allmänt samhällsintresserad är det ju naturligtvis fantastiskt intressant och spännande. Morales tal var en kvarts dunkande i den egna ryggen och reklam för den nya Bolivianska politiska konstitutionen. Intressant och samtidigt ganska skrämmande. En stark blandning av hårdför socialism i kombination med starka nationalistiska inslag. På väg till lunchen idag refererade jag upprört talet för praktikantkollegor och i samma stund när jag slår upp blicken från gatan är han, Morales, där med hela sitt följa på trottoaren. Världen är liten. Han kan inte svenska tänker jag.

Vid sidan av detta ägnas nu i princip all tid till sortering och inläsning och kartläggning av de nästan 200 rapporter som kommer att tas upp i femte utskottet under sessionen. Vårt utskott slår upp dörrarna i slutet av nästa vecka och då ska den svenska linjen ligga fast, EU-linje utformas och förhandlingar äga rum. Nu förbereds allt! Spännande och lite knepigt.

Kvällen har ägnats åt lite turisting igen. Empire State Building har intagits genom gåsgång. Man köar sig igenom hela attraktionen på dryga två timmar – dvs inte bra för personer som hör hemma på avdelningen Blåbäret men helt ok för oss andra som fick en fin utsikt från 86 våningen över ett glittrande Manhattan.

Nu tar jag mig samman och är, som jag har rekommenderats att förbli, på jorden och ser fram emot en morgondag som kommer att innebära bland annat rapportering från Iraks presidents tal (om talarordningen håller). Återstår att se. Tänker på er där hemma och hoppas att ni njuter av lite höstluft. Av hösten syns här i princip bara höstförkylningarna som avlöser varandra. Jag har fått en rejäl släng och har bytt från tenor till bas. Jag tänker att världen är allt bra konstig och hoppas att alla tal kommer att resultera i mycket handling. Men det, det återstår att se. Mitt tal kommer bättras på med hjälp av stark amerikansk förkylningsmedicin. Bra så.
Vi ser Amerika! I veckan har jag också rekommenderat lillayster att spela musikalen för hennes värdföräldrar... Är inte säker på att det är en total framgång även om de är uttalade Björn och Benny-fans. Jag väntar med spänning på rapport från Iowa om det.

Solglasögon och Annika och Emma. Smålänningar a Saturday in Battery Park. Fast inte Annika för hon är inte smålläning, märk väl. A Sunday in Central Park. Japp, jag har tagit fotot själv. Great Reservoir.

Ni ser, jag blir mörkare och mörkare...

Central Park. Injudande. Paddla, någon?

En afton på Empire State Buildings topp. Beviset att vi inte är på mitt jobb är att Chrysler Building (med upplyst spira) är lägre än vad vi var. Vi snackar mycket glitter.