Julgranen och promenaderna

Nu sitter jag här. Många veckor senare. Solens strålar som gömmer sig bakom snöiga moln ger inte längre behagliga sommartemperaturer som mötte mig då. Högsommarvärmen blev höst som blev vinter. Vintern kom och bäddade in Manhattan i ett par centimeter snö igår. Snöstorm. Men promenaderna och praktiserandet fortsatte. Till och med igår. Eller ja lite idag också på ett hörn i utskottet.

Men nu är det så. 140 promenader till och från jobbet senare. 151 dagordningspunkter nästan avklarade i Generalförsamlingens femte utskotts 63 session. En mängd pizzaslices uppätna och massor med möten med människor från världens kända och okända hörn. Och det är läckert i sig. Att ingen av de personerna, många personerna, som man dagligen träffat på eller umgåtts med kände jag till för ett par månader sen. En hel värld som funnits och som kommer att fortsätta att finnas trots att vi praktikanter nu byter till en annan miljö.

Veckan som gick innebar intensiva förhandlingar i utskottet och en del slutgöra. Lunch med biträdande FN-ambassadören och en trevlig avslutande middag med hela gänget.

Vad gör man som FN-praktikant en tisdagsförmiddag när man har inläsningstid och kan välja miljö? Var sätter man sig? Jag funderade lite och vidtalade mina kollegor. Javid tipsade om säkerhetsrådet och sagt och gjort traskade jag ner. Kan alltid vara spännande.

En kvart efter utsatt mötesstart passerade jag presshörnan, vidare in i briefingrummet, frågade vakten om det var ok att gå in under pågående förhandlingar. Han nickade jakande och jag öppnade den stora porten in i ett av FN:s hjärtan. Där avslutade precis Ban Ki-Moon sitt anförande angående den senaste i raden av FN-resolutioner om Mellanöstern. Jag fortsatte upp mot läktaren och gled ner i en av åhörarstolarna med rakt ryggstöd. De som medför att det ser ut som att alla sitter raka i ryggen – ordning och reda. Svarta kostymer.

Samtidigt hör jag hur den kroatiska premiärministern, som ledde mötet, överlämnar ordet till USA:s utrikesminister Rice. Hon håller ett engagerat anförande. Efter henne är det dags för den unge och ännu mer engagerade David Miliband som är UK:s utrikesminister. På honom följde Rysslands dito vid namn Lavrov (jajamänsan det var han som satte sig emot rökförbudet som Annan försökte med) och sedan resterande utrikesministrar och FN-ambassadörer som närvarade i säkerhetsrådet denna tisdag.

Det hela pågick ett bra tag och Miliband och Rice behövde ha parallella möten och reste på sig vid ett tillfälle. Reser sig Rice så reser sig 16 andra personer i form av vakter och rådgivare. Ban Ki-Moon har samma arbetssätt. I korridorerna senare mötte vi släptågen och konstaterade att man rimligtvis hade planerat hur dessa grupper skulle röra sig för att inte krocka med varandra. Så breda är inte FN:s korridorer.

Jag vet inte om jag fick så mycket läst den förmiddagen. Men jag fick se och höra diskussionerna om hur några av världens ledare vill få världen att bli lite bättre. Engagemang och vilja som smittar av sig.

Nu kvarstår packning söndag morgon och sedan avresa söndag kväll om snön låter bli att ställa om det för mig. Det återstår att se. Kanske får jag då anledning att återkomma till denna blogg.

Jag har haft roligt åt att få skriva och det verkar som att ni är ett gäng som har läst. Hoppas att ni har haft trevliga stunder och om inte så antar jag att inte detta läses.

Nu får vi se om jag återkommer i annan bloggform eller på denna. Men det jag vet är att jag nu önskar en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År! Jag gör det med julgranen med stort J vid Rockefeller center.

En Madame Secretary of State i ytterligare några veckor. Rice.

Oh Tannenbaum, Oh Tannenbaum vid Rockefeller Center!

Vatten eller mjölk?

Längtan. Saknad. Saknad eller längtan.

Eftersom detta är en reseblogg och ingenting annat så finns det en början och ett slut. Början är ungefär 25 inlägg längre ner på den här sidan. Slutet är det som nu närmar sig. Jag börjar summera. Funderar på tiden som har varit här. Nästan fyra månaders upptäckande, glädje, längtan, saknad, lärdom, trötthet, energi, sena nätter, sena morgnar.

Vad längtar man till som svensk i utlandet? Som ung man i New York? Det brukar säga lite om ens tillvaro när man funderar över vad man saknar. Det säger också något om vad man ser fram emot och vad som betyder saker hemma. Sen kan man nog lika snabbt konstatera vad man kommer att sakna när man kommer hem. Jag ska inte lista för då är det alltid någon stackars skog som tycker att den hamnar under gott-vatten-i-kranen. Eller någon kategori som blir knepig när man ska jämföra äpplen med päron – pappas jansons och kalkon med mammas bullar och apelsinbröd.

Gott vatten som inte smakar simbassäng ser jag fram emot. Däremot kommer servicen att man alltid, verkligen alltid, blir serverad isvatten så fort man satt sig vid bordet att saknas. Sveriges restauranger jag säger er: inför!

Frisk luft. Luft som inte är torr av damm ute. Som inte är rökfylld i FN:s kulvertar. Frisk luft en vintermorgon utanför fönstret. Ett fönster som inte är svart av avgaser. Fungerande fönster också. Det saknas.

Sen saknar jag fil eller riktig youghurt. Riktig ost som inte är inplastad per skiva och inte är crémed. Mjölk som inte smakar sött och mat som smakar mer. Längtar efter pasta som känns fräsch och grönsallad som känns frisk. Jag ser fram emot fisk. Jag saknar cider som är kall och leverpastej ibland.

Jag saknar ett riktigt kök, mer än ett rum, jag längtar efter public service radio och fri television (?!), jag längtar till DN på morgnarna och min egen säng.

Och jag längtar efter tystnad. Tystnad när man ska sova, när man ska prata i telefon. Längtar efter täckning när man talar i telefon. Täckning i tunnelbanan och täckning på 46:e våningen.

Det är nog det jag kommer sakna. 46:e våningen och FN-komplexet. Spännande rummen och miljöerna. Muffinsen och pizzaslices. Affärerna som aldrig stänger. Julgranarna som är pyntade. Skyskraporna och ständig sol mot blå himmel. Broarna över east-river. Promenaderna. Parken, denna park. Kyrkan.

Promenadavstånd till jobbet. Bokaffärerna och Starbucks. Soho och Brooklyn. Musikalerna och biograferna. Mixen av människor. Men troligen framförallt personerna.

Personerna i utskottet, praktikantkollegorna, min handledare, våra närmaste kollegor, praktikantkollegorna från andra länder, nya bekantskaper, nya historier. Och FN. Detta FN. Dynamiken. Förändringsviljan. Förändringsoviljan. Debatterna.

Sen är det personerna jag längtar efter mest. Ni där hemma. Den nära, de nära, vännerna, kollegorna, studiekamraterna och fotbollslaget (!?!?). För mestadels är det nog så att man kan klara sig utan riktig ost ganska bra. Men längtan efter de nära den är stor när man är borta. Så klart mest också lagom till man ska åka hemåt. Men nu är den längtan snart förbytt till umgänge! Bra kan man ha det!

____________________

För övrigt:

- Tror att jag sprang på Tom Cruise i krokarna härom dagen. Eller trodde tills dess att någon sa att han bara är 1.60 lång. Det var i alla fall mycket likt. Om någon vet hur lång han är så kan ni kommentera annars säger vi att det var han. Om någon vet hur han ser ut så kan ni kommentera annars skriver jag att det var han. (Kära nån, snacka om att någon anna borde ta min adress och spana kändisar!).

- Tror att jag sprang på Ben Affleck i FN-ingången i onsdags. Om någon vet hur han ser ut så kan ni väl kommentera. Bara att konstatera att det här med kändisspan inte är min grej.

- Tisdags kväll: Ca 16 grader varmt. Folk i T-shirts på gatorna och på uteserveringarna.

- Lördag kväll: Ca 4 grader kallt. Snö i drivor och julkänsla på topp.

Mingel - diplomatins svar på skolans klassfest, körens fikapaus eller idrottens omklädningsrum

Första funderingen var nog: vad är det bra för? Varför ska man även kvällstid umgås med figurerna som det diskuteras med hela dagarna? Måste det pratas hela tiden? Men tänk: du blir inte en i gänget om du inte stannar kvar och äter och umgås lite.

När man är ny i en verksamhet eller ett sammanhang så känns det som att man sätter på sig glasögonen från när man var liten (jag skaffade visserligen glasögon först på gymnasiet men men… wathever).

När jag var liten så pekade jag på saker och sa AA-AA? Fick jag inget svar på min fråga om vad det jag pekade på hette eller var så upprepade jag något mer bestämt - AA-AA? Ungefär så fortsätter jag att göra fast lite mer civiliserat. Handledare och kollegor har tålamod och svarar artigt på mina vetgiriga funderingar och analyser. Men mingel det lär man sig by doing.

Syfte: Att lära känna varandra! Tänk klassfesten i femman, personalfesten med kollegorna. Det handlar om att få ut något mer än svåra och bökiga förhandlingar i syfte att nå konsensus mellan FN:s medlemsstater. Att känna varandras sociala beteenden är a och o när förhandlingsläget blir tight.

Praktikantens syfte: Att lära känna de andra praktikanterna. Lära sig av deras erfarenheter. Höra om deras situation och möta andra kulturer. Och bringa klarhet bland oklarheter från veckans förhandlingar.

Genomförande: Konferensrummen, ofta med fin utsikt, möbleras om och lysrören släcks och byts till levande ljus, olika former av tilltugg och dryck serveras. Enkelt. Myten om att det är sånt här hela tiden är just en myt. Det är något land i veckan som bjuder in och några kristallkronor att gunga i kan man inte tala om. Jag har testat några olika approacher. Låt mig först konstatera att övning ger färdighet. Men vissa saker är svåra att påverka; din energi. Du är troligen slut efter en dag med anteckning och ihärdigt lyssnande. Dina kollegors energi. De är troligen slut efter ditot. Och ibland orkar man ju bara inte att vara social.

Jag har observerat några olika förhållningssätt och tillåtit mig att testa några av dem, i verkligheten naturligtvis aldrig så cyniskt - men låt mig hårddra:

Superminglaren: Du kommer ganska mätt och belåten. Gör entré med en vän – vän 1. Lokaliserar tillsammans dryck och smakar en av snittarna. Spana sedan upp ett bekant ansikte. Ta sats framåt. Akta servitörerna. Hälsa översvallande på vännen –vän 2. Och presentera din medföljande vän – vän 1. Sedan kommer kedjan igång. Vännen 2 kommer att introducera sin vän 3 och nu går samtalet över i mer fritidsinriktade termer. Bekräfta minglarna och var glad. Låt olika personer stå i centrum och kom ihåg; alla älskar att stå i centrum! Jag minns: Tillställning hos UK.

Värdminglaren/parkeringen: Är man del av värdlandet eller väldigt etablerad så kan man göra det bekvämt för sig. Kräver självförtroende och går ej att planera. Leta upp ett hörn, gärna centralt i lokalen (?!) och ett bord med favoritsnittar. Parkera på platsen. Och inled samtal med närmast levande själ. Var glad och fråga mycket. Ät. Sedan dyker det upp ett bekant ansikte och du står kvar, frågar och ler. Ät. Har du flyt så kommer dina vänner att hitta dig. Och dina vänner, fattiga studenter från Europa, kommer att uppskatta val av fokus och samtalsämne. Mat. Jag minns: Sveriges mottagning för femte utskottet, möjligen franska ordförandeskapets mottagning men också mycket lik ovan nämnda taktik. Tror i vanlig ordning på att det finns hybrider.

Polaren: Superminglaren kan, om det vill sig illa låta kvällen övergå till att bli en trevlig men mindre social sammanställning än vad som krävs för att syftet ska uppnås. Din vän – vän 1 är trevlig och båda är hungriga och trötta. Prata och få igång kompiskonversationen. Peppa sedan varandra att testa utbudet på borden. Konversera och ha trevligt. Diskret - men så att det framgår att det inte är maten utan konversationen som är i fokus. En stor risk i detta sammanhang är att diskussionerna glider över till att handla om andra länders agerande i utskottet. Det får absolut inte ske! Jag minns: Japans mottagning härom veckan. Det är nog så man kan få kontakter som man kan behålla även när man snart lämnar staden.

Men nu är de snart slut i detta sammanhang.
_______________________

För övrigt:

- Hälsa mer – blyga mindre.

- Ät snitten i helt stycke om det går. Går det inte – försök inte!

- Gå hem när du inte orkar.

- Orkar du inte tidigt. Drick ur. Meddela att det är dags att fylla på glaset. Gå ut mot baren. Lämna mottagningen. En så kallad fransk sortie. (Rekordet för en vice ambassadör lär vara fyra minuter – med lobbyresultat).

- Var smidig och greppa den lilla koordination du har. Eller ja greppa glaset och tallriken i samma hand och ät med den andra. Glöm allt vad väska/papper/kamera heter. Du har bara två händer och tio fingrar. Även om de må vara långa - inse din begränsning.

- Använd tredje handen att hälsa med.

En helg (?) i Washington

Förra helgen besöktes Washington D.C. Låt mig bjuda er på den resan.

Dags för utflykt! Min tanke var att man kan ju inte vara fyra månader i denna del av landet utan att se något av Philadelphia och Washington DC. Så tänkte även en kollega, en finska, en dansk-est och jag. Bellman fick inte åka med. Vi letade och fann en resa med buss, boende och guide för 67 ynka box. Som hittat tänkte vi. Och sen tänkte vi att något är skumt. Men det lär ju visa sig.

Lördag morgon kl 08.00: Skaran samlas i China-town och intar förväntansfullt och morgontrötta platserna i bussen. Bussen består till hälften av kinser och hälften européer och amerikaner. Fram med DC-guiden. Samtidigt började vår egen guide introducera sig och busschauffören. På stapplande engelska med kraftiga inslag av kinesiska tongångar fick vi höra: - Heeeloooo, mi name is Wendy Ween, Weeendy Weeen, not Weeen Weendy and not Wendys. Sooo pliiis call mii Weeen or Weeeendy but not Wendys. Dat is a fast food leestaulant Weendys dat is not good. So pliis don’t call me Wendys. Seeei Wendy ol Ween.

Vi fattade grejen. Vi började också fatta att vi skulle få en mycket tydlig guide som skulle beskriva allt många gånger för oss. Fine. Wendy Wen verkade glad. Avresa. Framkomst till Philadelphia och besök av väsentligheten Liberty Bell. Den som har nosat på amerikansk retorik eller historia lär sig snabbt betydelsen av klingande klockor. Återkommer i flera stora tal. Philadelphia kändes som en liten, helgandandes stad. Vi fick en tid utsatt och sedan stormade Wendy ut med sin gröna slitna guideflagga och började guidningen på engelska och fortsatte på kinesiska. Den tyska ungdomsgruppen verkade lagom nöjd och vi i Bellmanhistorien log översvallande mot Wendy och sa snällt att vi avvek lite från gruppen och läste själva på skyltarna en liten stund.

Bussen lullade vidare. Folk somnade. Wendy såg som sitt ansvar att informera noggrant. Vad gör man då som guide? Jo då låter man som en väckarklocka. Förskräckta vaknade vi av: - Ding dong ding ding dong. Ding dong ding ding dong. Wendy härmade en väckarklocka och la till – Weck app, weck app! Ding dong! Lunchstopp på en bra kinesisk restaurang med all möjlig kinesisk mat vilket gjorde susen för alla medföljande kineser. Sedan började vi ana oro. Wendy började tala om någon form av grotta som också skulle besökas. Jaja tänkte vi och log översvallande. Det kunde säkert vara intressant. Och vad göra liksom?

Vi såg avtagen till DC skymta förbi och en dryg timme senare fick vi den tveksamma glädjen att besöka stora droppstensgrottor någonstans i Virginia. Vi höll modet uppe i vår grupp men nu var det mörkt och hungern började sätta in. Och vart var DC? Wendy Ween menade att –Ohh Washington we will allive tomollow. Suck. Vi funderade ut möjliga alternativ för att påskynda vår framkost till huvudstaden men konstaterade att det var bättre att försöka hålla fast vid gruppen och sen bryta oss loss. Detta var ju inte vad vi hade tänkt oss. Insikten om att DC bara skulle kunna ses fyra ynka timmar på söndag förmiddag satte de 67 ynka boxen i ett helt nytt
perspektiv.

Ding dong ding ding dong. Weck app weck app! Nu kom vi fram till ett konstigt restarungkomplex utanför DC. Kinesisk restaurang. Klockan var 21. Vi hittade något mexikanskt place istället. Nu brast det. Det här var ju sunk. Jag var trött. Kollegan var förkyld. Finskan vegetarian och dansk-esten hade ätit hans och flickvännens sista gemensamma måltid innan hennes hemresa på en, just precis, mexikansk restaurang. Och Wendy Ovän blev helt orolig när hon såg vårt missnöje. Någon kväll i DC:s mysiga Georgetownkvarter kunde vi bara drömma om. En dryg timme senare kom vi fram till hotellet som var helt fint. Riktigt bra. Vi hade fått mat. Inköpt snacks och kortlek. Och fick en trevlig kväll efter ett intensivt samtal med Weendy. Vi drog fram våra förhandlingstrick från respektive utskott i generalförsamlingen och försökte beskriva vårt missnöje. Kulturkrocken var total. Wendy kunde inte förstå. Vi fick ju en resa till! Skulle vi lämna henne och gruppen? Var det möjligt? Det skulle ju bli DC imorgon! Hon hade ju ansvaret och hade ju ansträngt sig. Beslutet var taget. Tidigt på söndagsmorgonen anlände så äntligen bussen till huvudstaden.

En frusen sol mötte oss med gnistrande klarblå himmel. Potomacflodens vatten glittrade och monumenten och de stora byggnaderna låg stilla med all sin inneboende makt och symmetriska perfektion. Vi promenerade glada och fria genom söndagsmorgonen, diskuterade amerikansk politik, slapp grön flagga och kände den nordeuropeiska mentaliteten av självbestämmande som vi alla är så präglade av sakta få återkomma till vårt kynne. Lincoln Memorial – Luther Kings talplats, Vietnammonumentet, Vita huset och obelisken. Sen var det dags för herrarna att gå på Museum of Air and Space och damerna på Museum of Indian History. Vi tittade på flygplan och rymdfarkoster som småpojkar och återsamlades sedan för promenad till Capitol Hill.

Byggnaderna och platserna var fantastiska. Staden var lugn och stillsam. Maktens högborg imponerade genom lugnet, stillsamheten och symmetrin. Inga skrapor. Inga gula taxibilar. Konstigt. Läckert. Men ibland känsla av ödslighet. Jag kanske är skadad. Promenad vidare till den enorma tågstationen. Sedan förflyttning till en av de trevligaste stadsdelarna jag någonsin varit i . Georgetown. Trevliga småhus, restauranger och påfallande europisk känsla.

Efter en fantasisk söndag åkte vi billig-kina-direkt-buss skumpandes tillbaka till New York och var hemma till midnatt. Trötta, lärda, glada och belåtna.

Some photos!

Lincolns tempel. Dit Bartlet går och finner stöd. Vackert, pampigt, grekiskt. Men arktisk kyla. Jag håller ställningarna.

Hoppet om att få släppa gruppen och upptäcka själva blev bokstavligt talat lyckat - om jag får säga det själv. (Titta inte närmare på minen - den ger intryck av något annat...!).

Framför Capitol byggs nu hela scenformationen inför Obamas ankomst som president. Om ca sex veckor.

För övrigt: (nedan problem med radmellanrum - beklagar detta!)

-Det är lucia och elva nätter före jul! Manhattan är julpyntat och det ser precis ut som i alla julfilmer från denna stad. Pappor går och håller sina söner med pottfrisyrer i handen och tittar ut den perfekta granen. Blinkande lampor pryder vart hus och temperaturen fryser vattnet i vattenpölarna.

-Skrämmande temperaturskiftningar. Onsdagens väder bjöd på regn och ca 16 graders värme. Celcius!(!!) Nu flera minusgrader och sol! No more climate change, please!

-Veckans kvällssessioner har varit delvis framgångrika. Nu blir det spännande att se om knutarna kring budget, ramverk för ansvarsutkrävande och resultatstyrning löser upp sig under kommande dagar.

-Gårdagens julbord hos ambassadören var mycket trevligt och välsmakande. Avslutningsfesten för det franska EU-ordförandeskapet är också minnesvärd.

-Måndagens museibesök på Museum of Modern Art är väl värt att minnas. Chagalls målningar är sevärda! - Dagens lugna promenad till Guggenheim och vidare för besök på American Natural History Museum var ledig och avslappnande. Dinosaurieskeletten var imponerande! Samtal med Iowa, Bagarmossen och Stockholms innerstad var rogivande och glädjefyllda.

-Torsdagens luciatåg på representationen var fint. Lussebullarna fantastiska. Tror de tävlar med kanelbullar. Kanelbulle vs. lussebulle = 2-3. Denna vecka.

-Nu: lugn kväll hemma. Imorgon söndagsförhandlingar i utskottet och sedan troligen söndagshäng med praktikantkollegorna. En vecka kvar till avresa. Jag menar hemresa.

Med takt och ton

Det enorma utbudet. Utbudet är verkligen enormt i denna stad. Och nu börjar sakta men säkert nedräkningen inledas. Och vips inser man att det kvarstår några saker att försöka hinna med. Fördelen med utbud och efterfrågan här är att det allt som oftast går ganska väl i takt. Prisnivåerna på underhållningen är lika bred som efterfrågan.

I fredags var det dags att pricka in the Metropolitan Opera. Jag är ingen superfantast. Men jag är en såndär som tycker att det ingår i lite bredd och lite allmänbildning att ha lite hum och för några år sen tänkte jag att jag ger det en chans. Mozart är lättlyssnat och bra. Och jag uppskattade det – med dessertsked.

Vi blev tre som efter jobbet på fredagen slängde i oss en Subwaybaguette (flott ska de va när opera intas). Sen hetsade vi iväg till Manhattans västra sida. Och letade rätt på ett biljettkontor och fann ståplatser för $20 (det är därifrån och upp till $325 som priset rör emellan). Sedan gled vi in i den enorma foajén. Operahuset är en fantastisk sevärdhet i sig. Stort, vackert – ja nästan en utomkroppslig upplevelse om du frågar mig (fast det är väl de inomkroppsliga som är de största egentligen??). Likt i en film möttes vi av vackra framgångrika människor som gled runt vant i vimlet med klänningar och smokingar och verkade inte göra annat på dagarna.

Men nu var det kväll och då kände de sig nog ännu mera hemma under de glittrande enorma kristallformationerna som prydde taket i någon slags Mekko-inspirerad design. Vi funderade över om vi kunde hänga av oss ryggsäckarna eller ta med dem in. Om den medhavda vattenflaskan skulle gå igenom väskkontrollen eller inte. Sen fann vi våra platser längst bak på parkett. Bredvid mig fick jag två ryska damer i alldeles för mycket smink och rejäla fuskpälsar. Jag fick bestämt intryck av att de skämdes över att ha hamnat i operans hejarklack och tittade förnärmat på oss när vi gled in med ryggsäckar och vattenflaskor.

Don Giovanni som i stort sett är en buskis har pampig och härlig musik. Här framfört i klassisk uppsättning med en enorm och lika imponerande orkester.

När pausen närmar sig och ett av de mest kända styckena framförs hör jag hur en av de ryska fuskpälsarna plötsligt börjar nynna med. Vad göra? Får man hyscha på en rysk lycksökerska? Nu nynnar hon inte… Nu försöker hon till och med sjunga med. Åhh - jag som inte ens tillät mig själv att sjunga med i Lejonkungens Circle of Life. Och nu står en rysk tant och jamar med i Don Giovanni. Till min, och alla andras befrielse, tar en ung amerikanska tag i situationen och vänder sig mot amatör-sopranen/alten (hon lyckades sjunga mer än en stämma) och gav ifrån sig ett argt HYSCH!

I pausen gled sedan människorna runt. Här minglas det inte. Här glids det parvist glänsandes runt. Vackert och stilla. Champagnedrickandes och kristallklänningsuppbärandes. Men det roliga är att även om det är så flott och det känns som att olika världar möts så köar sen alla i samma kö till toaletten eller pissoaren. Alla har sen samma behov . Sådana är vi skapade. Rik och student.

Det blev tre och en halvtimmes böjande på ryggen, sträcka ut ryggen, luta bakåt mot räcket, hänga framåt på räcket och ta in ett mästerverk som står sig än idag. Något av det mest fantastiska med opera. Både musiken och historien fungerar än idag! Lycka till med det Britney!

_____________________________________________________

För övrigt:

- Jag har upptäckt kanelscones! Trodde ett tag att det var bullen i kanelbullen som jag uppskattade men börjar allt mer luta åt att det är kanelen. Jag ska testa baka när jag kommer hem.

- Riktigt rejält kallt i denna stad. Bara att konstatera.

- Har burit mycket ryggsäck i helgen. I Washington. Kul! Och tugnt. Kommer att bidra till muskelbildning på sina ställen. Som på beställning. Skriver mer om Washington snart. Ska smälta lite till.

Ett stycke foajé:

Vintersol kom

Vart har grabben tagit vägen? Är han kvar? Försvunnen eller bara lat? Kanske är det så att han helt enkelt har haft intensiva veckor och prioriterat annat. Sant, lika sant som att arbetsskadan satt in och jag tycks skriva om mig själv i tredje person. Illa.

Jag har haft ett par fantastiska veckor. Det finns ingen möjlighet att här lyckas samla alla händelser, minnen, eskapader, möten och avsked. Men jag ger en kort resumé. Mest för att få en känsla av i vilken situation jag befinner mig när nu det mer frekventa bloggandet återupptas. Ööhum. Yeah right.

Det blev en helg. En lördag med ganska dåligt väder men tur i regnet till Bronx. New Yorks Nairobi när det regnar. Små affärer och matställen, afrikanska brytningar och inga wuzungus. Förutom jag. Spännande. Sen var det arbetsvecka.

Sen kom äntligen flickvännen. Skulle kunna skriva massor. Men jag tror jag besparar er pretentiösa känsloyttringar i detta forum. Låt mig konstatera att veckan var helt fantastisk. Och låt mig sedan raskt gå över till det mer handfasta. Soligt, vintertemperaturer, promenader och aktiviteter. Den här stan är full av möjligheter när det gäller att hänga. Vad det nu betyder? Att vara, må bra, prata, skratta och drömma. Man hänger på Starbucks. Man hänger i parken. Över en chokladfondue på Max Brenner. På en Subwayrestaurang som hade toalett. På the Metropolitan Museum of Art över en chokladmuffins. Man hänger i Sohos alla affärer som har kläder. Man hänger på Rockefeller Centers topp (och dinglar således??). På frukoststället runt hörnet. I lägenheten. På en middag hemma hos handledaren med familj och kollegor. Eller nja… där hänger man nog inte utan snarare sitter och äter gott. Vi hann med mycket. Såg mycket och fick tid. Veckan innehöll så mycket mer än detta också så klart… till exempel hockey mellan Rangers och Ottawa som slutade med att ett helt Madison Square Garden stod upp och sjöng Henry Henry (syftandes på vår svenske målvakt Henrik Lundqvist) och en fantastisk föreställning av The Lion King. Vuxna, ungdomar och minderåriga: se den!

Sen blev det tomt. Väldigt tomt.

Sen blev det jobb. Och mingel. Franska EU-ordförandeskapet bjöd in. Trevligt. Svenska teamet bjöd in, ooops. Nu blev det tredje person. Det var om möjligt ännu trevligare. Innan den här bloggen stänger ska jag skriva en liten skola i mingel.

Thanksgiving kom och med den syster. Syster från bondgården i Iowa kom till storstan. Tänk filmen Nyinflyttade i Beverly Hills. Dvs familjen från bondgården som blev rika och flyttade till storstan. Syster och jag fick fyra dagars upptäckande och satsade på en del svenska upplevelser. IKEA och adventsgudstjänst, porslin, lussebullar och pepparkakor. Vi satsade också på en del amerikanska upplevelser. Christmas Spectacular på Radio City Music Hall. En julshow där den som skötte castingen måste ha haft det tufft. På rollistan ingick nämligen; kameler, får, 46 bensprattlandes damer, tomten och fyra dvärgar. Byta jobb med den, någon? Det var väldigt underhållande. Inte politiskt korrekt någonstans, men kul.

Nu har det varit en vanlig arbetsvecka. Förhandlingarna intensifieras i samma takt som julpyntet sätts upp på Manhattan. Massor. Nästa vecka planeras kvällssessioner i utskottet hela veckan. Spännande och intensivt. Men innan dess ska det hinnas med ett försök att gå på operan imorgon och en weekend med ett gäng kollegor från diverse länder i Washington. Men det blir en annan historia snart.

_____________________________________________________________

För övrigt:

- Jultonerna duggar tätt på jobbet.

- Jag läser Torgny Wiréns betraktelser ur Under ytan 2 som kvällslektyr. Väldigt bra.

- Funderar över varför knapparna på ytterkläderna ramlar av en efter en.

- Fascineras över de amerikanska granarna som är extremt täta, kungsgransaktiga och doftar otroligt mycket gran. Pappa; import please!

- Ansträngde mig för att se tändningen av granen vid Rockefeller center i onsdags kväll. Gick inte. Kaos. Såg tvåtimmarsspektaklet på TV istället. Två timmar!

- Åt pizza vid restaurang nära Brooklyn bridge i måndags. Mycket, så mycket.

- Ryckte till i min stol i utskottsrummet så kraftigt så att finska grannen också ryckte till. Och undrar om jag är klok.

- Jagade och jagar fortfarande min fortfarande vän Knuts glömda kläder på ett hotell mitt i stan.

- Fick två nya praktikantkollegor. En österrikare och en tyska.

- Förlorade två praktikantkollegor. En österrikiska och en tysk.

- Fortsätter att hyscha på bilar som tutar.

- Funderar över bilar som tutar. När jag ska sova.

- Äter falafel till lunch. Helst med fetaost.

Yes, they could!

Nu så mina vänner försöker ordningen återetableras. Inte bara i landet som helhet utan även på denna blogg. Reseblogg. En riktig blogg uppdateras enligt regelboken minst några gånger om dagen men en reseblogg uppdateras lagom till söndagsmorgonkaffet. Frågor på det? (Det vill säga; jag ber om ursäkt och nedan finns två retroaktiva inlägg… Kan vara ett tips att läsa dem innan vi går vidare här.)

Tisdag kväll kom. Efter två års kampanjande. Två års spekulerande på DN:s ledarsida. Election day. Vi drog i gemensam skara till Svensk-Amerikanska Handelskammarens valvaka som var stationerad på en flashig lokal kallad Nikki Midtown. Tänk en liten utflykt till Sydostasien, drinkar och människor som speglat sig i kvartar och allmän handelsatmosfär. Absolut inget ont om det. Verkligen inte. Där fanns praktikantgänget samlat, plus besökande kompisen Knut och Henrik som jag träffade på IKEA för tre veckor sedan. Sen drog det igång. CNN:s valvaka och extremt närgången granskning av samtliga siffror som radades upp och jämfördes med de senaste opinionssiffrorna. Finns Bradley-effekten? Är den omvänd? Vad hände i Florida och gav miljonen dörrknackningar resultat? Sen kom det… sen var det klart och sen kom John McCain. Men låt mig konstatera att det var den gamle McCain som vi såg på scenen i tisdags natt. Det var en man utan kampanjstrateger och rådgivare. Det var den mjuke, den resonerande, riktige McCain som var som han var innan kampanjen gick in i sitt slutskede. Innan det kom konstiga och skrämmande uttalande mot andra, innan han ansåg sig besitta hela sanningen likt hans, av honom förmodade, företrädare. Det var McCain innan han kom med formuleringar som ”Jag säger det andra tänker” och ingen riktigt förstod vad det var han syftade på samtidigt som vibbarna blev extremt skrämmande. Men så klev han av scenen… Och det var nu det vibrerade i luften.

Det var nu President-Elect Barack Obama tillsammans med döttrarna och Michelle skred ut på den gigantiska scenen i Grand Park i Chicago. Allvarliga av storheten i stunden, beslutsamma i stegen och lättade i uttrycket. Han höll ett tal som kommer att gå till historien. Han berörde, han gav döttrarna en hund och han var ödmjuk.
Jag tilllåter mig några reflektioner. Obama har varit stark i kampanjen. McCain har jag delvis uppfattat som responderande snarare än offensiv och gick nog i fällan att tala mer om Obamas politik än om sin egen. Även om det var det som var planen - att få valet att handla om Obama - för eller emot. Delar av debatten och kanske framförallt den avslutande presidentvalsdebatten påminde en del om hur en svensk partiledardebatt kunde se ut i valrörelsen 2002. Opponenten McCain ville prata skatt - främst Obamas potentiella skattehöjningar och om den ekonomiska innebörden av dessa för Joe the plumber, som över en natt blev rörmokaren med hela amerikanska folket. Frågan kvarstod hur stor business som Joe hade och om det faktiskt är rimligt att han borde betala mer i skatt? Kanske behöver också amerikanerna en fungerande sjukförsäkring och förbättringar i skolan?

Kriget var inte på agendan i debattens slutskede men det finns alltid där, där under. Rekordunderskottet som drabbar lärare, poliser och main street mer än wall street var en issue. Men trots allt får man konstatera - it's not the war anymore - It is the economy, stupid! Kanske i vanlig ordning helt enkelt. Börskraschen beräknas kosta denna stad ca 165 000 (!) jobb det kommande året samtidigt som ju kriget fanns där. Med svenska ögon är kriget en bit bort och det finns många rimliga resonemang för att avsluta och stabilisera långsamt. Men här är man trött och sliten. Intrycket är att nästan varje person har någon som var nära och kär som gick bort, fått sitt liv totalt förändrat eller har ständig ångest. Folket var matta och makten var frånvarande. Och kan man någon gång känna större maktlöshet än den gång ens barn sänds in i en situation med fara för sitt eget och andras liv, fara för samvetslöshet? Då blev det viktigt att rösta på den som förknippades mest med förändring.

Nu blir det oerhört intressant att se den politiska utvecklingen. Kan det bli en president som talar för de svaga, om de som svälter i Afrika, en president som kan ingjuta nytt hopp hos gemene man, som vill tala med Europa igen – men framförallt en president som kan lyssna och ta intryck? Det är en enorm skillnad mot det vi har sett de senaste åren. I tanken ska man ta med att vid det föreliggande maktskiftet i detta land krävs det rekrytering av, håll i hatten, 6 000 nya statstjänstemän. Exempelvis nya kollegor i FN:s utskott. Det kommer att ta tid. Ett år räknar man med och då kan man tänka sig att det kan komma att bli besvikelse en tid in på första året när change visar sig ta just tid. Sex tusen tjänstemän. Politiska. Då kan man luta sig tillbaka på att förändringen de facto inledningsvis handlar om retorik, inställning och mentalitet. Och då, då spelar de mindre politiska frågorna väldigt liten roll. Det finns de som är rädda för Obamas handelspolitik. Jag var bitvis skeptisk. Men mycket tyder på att det var retorik och dessutom talar mycket för att det kommer att krävas en annan linje mot bakgrund av den globala finanskrisen. Hans hittillsvarande konsekvens när det gäller vikten av multilateralt samarbete bör leda till stringens även till förmån för fungerande handelsavtal.

Men det är inte det viktigaste, som jag ser det. Inte nu. Det är i tankarna om världen. Det är det som är viktigt. Att den är mycket större än USA. Att USA har ett ansvar för mer än att skydda sig själva – ett ansvar som kan påverka många många utanför detta land. Ett ansvar att också tala om demokratiutveckling genom diplomati, om fattigdomsbekämpning här i USA och i världen, om att ta krafttag mot klimatförändringar genom att ta tag i sin egen situation, att forma en fungerande sjukförsäkring för de 48 miljonerna som står utan, att förbättra situationen i skolan och att ingjuta hopp och tro på framtiden. Att tala, lyssna och agera. Idealist? Jag? Idealist - javisst. Vi måste ju börja med idéerna och tankarna. Och vi måste tro på dem. Och amerikanarna måste tro på sin förmåga att vara med i det som nu behöver göras. Det kommer att ta tid. Men nu har något börjat. Och det stora är att det också funnits en folkrörelse bakom. Från den vanliga amerikanen.

Några bilder ger jag er nu.

Talet!

Flaggorna på Rockefeller Plaza efter talet!

Vi gick till Times Square efter talet och där fylldes skärmarna med president-elect och valsiffrorna för respektive stat.

Fler skärmar!

Kampanjen tycktes fortsätta!

Vi har sett skylten förut, men då med syftning på annat. Glada: Javid och Agnes!

Otroligt mycket folk samlades på Times Square och bara var glada.