Med takt och ton

Det enorma utbudet. Utbudet är verkligen enormt i denna stad. Och nu börjar sakta men säkert nedräkningen inledas. Och vips inser man att det kvarstår några saker att försöka hinna med. Fördelen med utbud och efterfrågan här är att det allt som oftast går ganska väl i takt. Prisnivåerna på underhållningen är lika bred som efterfrågan.

I fredags var det dags att pricka in the Metropolitan Opera. Jag är ingen superfantast. Men jag är en såndär som tycker att det ingår i lite bredd och lite allmänbildning att ha lite hum och för några år sen tänkte jag att jag ger det en chans. Mozart är lättlyssnat och bra. Och jag uppskattade det – med dessertsked.

Vi blev tre som efter jobbet på fredagen slängde i oss en Subwaybaguette (flott ska de va när opera intas). Sen hetsade vi iväg till Manhattans västra sida. Och letade rätt på ett biljettkontor och fann ståplatser för $20 (det är därifrån och upp till $325 som priset rör emellan). Sedan gled vi in i den enorma foajén. Operahuset är en fantastisk sevärdhet i sig. Stort, vackert – ja nästan en utomkroppslig upplevelse om du frågar mig (fast det är väl de inomkroppsliga som är de största egentligen??). Likt i en film möttes vi av vackra framgångrika människor som gled runt vant i vimlet med klänningar och smokingar och verkade inte göra annat på dagarna.

Men nu var det kväll och då kände de sig nog ännu mera hemma under de glittrande enorma kristallformationerna som prydde taket i någon slags Mekko-inspirerad design. Vi funderade över om vi kunde hänga av oss ryggsäckarna eller ta med dem in. Om den medhavda vattenflaskan skulle gå igenom väskkontrollen eller inte. Sen fann vi våra platser längst bak på parkett. Bredvid mig fick jag två ryska damer i alldeles för mycket smink och rejäla fuskpälsar. Jag fick bestämt intryck av att de skämdes över att ha hamnat i operans hejarklack och tittade förnärmat på oss när vi gled in med ryggsäckar och vattenflaskor.

Don Giovanni som i stort sett är en buskis har pampig och härlig musik. Här framfört i klassisk uppsättning med en enorm och lika imponerande orkester.

När pausen närmar sig och ett av de mest kända styckena framförs hör jag hur en av de ryska fuskpälsarna plötsligt börjar nynna med. Vad göra? Får man hyscha på en rysk lycksökerska? Nu nynnar hon inte… Nu försöker hon till och med sjunga med. Åhh - jag som inte ens tillät mig själv att sjunga med i Lejonkungens Circle of Life. Och nu står en rysk tant och jamar med i Don Giovanni. Till min, och alla andras befrielse, tar en ung amerikanska tag i situationen och vänder sig mot amatör-sopranen/alten (hon lyckades sjunga mer än en stämma) och gav ifrån sig ett argt HYSCH!

I pausen gled sedan människorna runt. Här minglas det inte. Här glids det parvist glänsandes runt. Vackert och stilla. Champagnedrickandes och kristallklänningsuppbärandes. Men det roliga är att även om det är så flott och det känns som att olika världar möts så köar sen alla i samma kö till toaletten eller pissoaren. Alla har sen samma behov . Sådana är vi skapade. Rik och student.

Det blev tre och en halvtimmes böjande på ryggen, sträcka ut ryggen, luta bakåt mot räcket, hänga framåt på räcket och ta in ett mästerverk som står sig än idag. Något av det mest fantastiska med opera. Både musiken och historien fungerar än idag! Lycka till med det Britney!

_____________________________________________________

För övrigt:

- Jag har upptäckt kanelscones! Trodde ett tag att det var bullen i kanelbullen som jag uppskattade men börjar allt mer luta åt att det är kanelen. Jag ska testa baka när jag kommer hem.

- Riktigt rejält kallt i denna stad. Bara att konstatera.

- Har burit mycket ryggsäck i helgen. I Washington. Kul! Och tugnt. Kommer att bidra till muskelbildning på sina ställen. Som på beställning. Skriver mer om Washington snart. Ska smälta lite till.

Ett stycke foajé: