En helg (?) i Washington

Förra helgen besöktes Washington D.C. Låt mig bjuda er på den resan.

Dags för utflykt! Min tanke var att man kan ju inte vara fyra månader i denna del av landet utan att se något av Philadelphia och Washington DC. Så tänkte även en kollega, en finska, en dansk-est och jag. Bellman fick inte åka med. Vi letade och fann en resa med buss, boende och guide för 67 ynka box. Som hittat tänkte vi. Och sen tänkte vi att något är skumt. Men det lär ju visa sig.

Lördag morgon kl 08.00: Skaran samlas i China-town och intar förväntansfullt och morgontrötta platserna i bussen. Bussen består till hälften av kinser och hälften européer och amerikaner. Fram med DC-guiden. Samtidigt började vår egen guide introducera sig och busschauffören. På stapplande engelska med kraftiga inslag av kinesiska tongångar fick vi höra: - Heeeloooo, mi name is Wendy Ween, Weeendy Weeen, not Weeen Weendy and not Wendys. Sooo pliiis call mii Weeen or Weeeendy but not Wendys. Dat is a fast food leestaulant Weendys dat is not good. So pliis don’t call me Wendys. Seeei Wendy ol Ween.

Vi fattade grejen. Vi började också fatta att vi skulle få en mycket tydlig guide som skulle beskriva allt många gånger för oss. Fine. Wendy Wen verkade glad. Avresa. Framkomst till Philadelphia och besök av väsentligheten Liberty Bell. Den som har nosat på amerikansk retorik eller historia lär sig snabbt betydelsen av klingande klockor. Återkommer i flera stora tal. Philadelphia kändes som en liten, helgandandes stad. Vi fick en tid utsatt och sedan stormade Wendy ut med sin gröna slitna guideflagga och började guidningen på engelska och fortsatte på kinesiska. Den tyska ungdomsgruppen verkade lagom nöjd och vi i Bellmanhistorien log översvallande mot Wendy och sa snällt att vi avvek lite från gruppen och läste själva på skyltarna en liten stund.

Bussen lullade vidare. Folk somnade. Wendy såg som sitt ansvar att informera noggrant. Vad gör man då som guide? Jo då låter man som en väckarklocka. Förskräckta vaknade vi av: - Ding dong ding ding dong. Ding dong ding ding dong. Wendy härmade en väckarklocka och la till – Weck app, weck app! Ding dong! Lunchstopp på en bra kinesisk restaurang med all möjlig kinesisk mat vilket gjorde susen för alla medföljande kineser. Sedan började vi ana oro. Wendy började tala om någon form av grotta som också skulle besökas. Jaja tänkte vi och log översvallande. Det kunde säkert vara intressant. Och vad göra liksom?

Vi såg avtagen till DC skymta förbi och en dryg timme senare fick vi den tveksamma glädjen att besöka stora droppstensgrottor någonstans i Virginia. Vi höll modet uppe i vår grupp men nu var det mörkt och hungern började sätta in. Och vart var DC? Wendy Ween menade att –Ohh Washington we will allive tomollow. Suck. Vi funderade ut möjliga alternativ för att påskynda vår framkost till huvudstaden men konstaterade att det var bättre att försöka hålla fast vid gruppen och sen bryta oss loss. Detta var ju inte vad vi hade tänkt oss. Insikten om att DC bara skulle kunna ses fyra ynka timmar på söndag förmiddag satte de 67 ynka boxen i ett helt nytt
perspektiv.

Ding dong ding ding dong. Weck app weck app! Nu kom vi fram till ett konstigt restarungkomplex utanför DC. Kinesisk restaurang. Klockan var 21. Vi hittade något mexikanskt place istället. Nu brast det. Det här var ju sunk. Jag var trött. Kollegan var förkyld. Finskan vegetarian och dansk-esten hade ätit hans och flickvännens sista gemensamma måltid innan hennes hemresa på en, just precis, mexikansk restaurang. Och Wendy Ovän blev helt orolig när hon såg vårt missnöje. Någon kväll i DC:s mysiga Georgetownkvarter kunde vi bara drömma om. En dryg timme senare kom vi fram till hotellet som var helt fint. Riktigt bra. Vi hade fått mat. Inköpt snacks och kortlek. Och fick en trevlig kväll efter ett intensivt samtal med Weendy. Vi drog fram våra förhandlingstrick från respektive utskott i generalförsamlingen och försökte beskriva vårt missnöje. Kulturkrocken var total. Wendy kunde inte förstå. Vi fick ju en resa till! Skulle vi lämna henne och gruppen? Var det möjligt? Det skulle ju bli DC imorgon! Hon hade ju ansvaret och hade ju ansträngt sig. Beslutet var taget. Tidigt på söndagsmorgonen anlände så äntligen bussen till huvudstaden.

En frusen sol mötte oss med gnistrande klarblå himmel. Potomacflodens vatten glittrade och monumenten och de stora byggnaderna låg stilla med all sin inneboende makt och symmetriska perfektion. Vi promenerade glada och fria genom söndagsmorgonen, diskuterade amerikansk politik, slapp grön flagga och kände den nordeuropeiska mentaliteten av självbestämmande som vi alla är så präglade av sakta få återkomma till vårt kynne. Lincoln Memorial – Luther Kings talplats, Vietnammonumentet, Vita huset och obelisken. Sen var det dags för herrarna att gå på Museum of Air and Space och damerna på Museum of Indian History. Vi tittade på flygplan och rymdfarkoster som småpojkar och återsamlades sedan för promenad till Capitol Hill.

Byggnaderna och platserna var fantastiska. Staden var lugn och stillsam. Maktens högborg imponerade genom lugnet, stillsamheten och symmetrin. Inga skrapor. Inga gula taxibilar. Konstigt. Läckert. Men ibland känsla av ödslighet. Jag kanske är skadad. Promenad vidare till den enorma tågstationen. Sedan förflyttning till en av de trevligaste stadsdelarna jag någonsin varit i . Georgetown. Trevliga småhus, restauranger och påfallande europisk känsla.

Efter en fantasisk söndag åkte vi billig-kina-direkt-buss skumpandes tillbaka till New York och var hemma till midnatt. Trötta, lärda, glada och belåtna.

Some photos!

Lincolns tempel. Dit Bartlet går och finner stöd. Vackert, pampigt, grekiskt. Men arktisk kyla. Jag håller ställningarna.

Hoppet om att få släppa gruppen och upptäcka själva blev bokstavligt talat lyckat - om jag får säga det själv. (Titta inte närmare på minen - den ger intryck av något annat...!).

Framför Capitol byggs nu hela scenformationen inför Obamas ankomst som president. Om ca sex veckor.

För övrigt: (nedan problem med radmellanrum - beklagar detta!)

-Det är lucia och elva nätter före jul! Manhattan är julpyntat och det ser precis ut som i alla julfilmer från denna stad. Pappor går och håller sina söner med pottfrisyrer i handen och tittar ut den perfekta granen. Blinkande lampor pryder vart hus och temperaturen fryser vattnet i vattenpölarna.

-Skrämmande temperaturskiftningar. Onsdagens väder bjöd på regn och ca 16 graders värme. Celcius!(!!) Nu flera minusgrader och sol! No more climate change, please!

-Veckans kvällssessioner har varit delvis framgångrika. Nu blir det spännande att se om knutarna kring budget, ramverk för ansvarsutkrävande och resultatstyrning löser upp sig under kommande dagar.

-Gårdagens julbord hos ambassadören var mycket trevligt och välsmakande. Avslutningsfesten för det franska EU-ordförandeskapet är också minnesvärd.

-Måndagens museibesök på Museum of Modern Art är väl värt att minnas. Chagalls målningar är sevärda! - Dagens lugna promenad till Guggenheim och vidare för besök på American Natural History Museum var ledig och avslappnande. Dinosaurieskeletten var imponerande! Samtal med Iowa, Bagarmossen och Stockholms innerstad var rogivande och glädjefyllda.

-Torsdagens luciatåg på representationen var fint. Lussebullarna fantastiska. Tror de tävlar med kanelbullar. Kanelbulle vs. lussebulle = 2-3. Denna vecka.

-Nu: lugn kväll hemma. Imorgon söndagsförhandlingar i utskottet och sedan troligen söndagshäng med praktikantkollegorna. En vecka kvar till avresa. Jag menar hemresa.