Men nu är det så. 140 promenader till och från jobbet senare. 151 dagordningspunkter nästan avklarade i Generalförsamlingens femte utskotts 63 session. En mängd pizzaslices uppätna och massor med möten med människor från världens kända och okända hörn. Och det är läckert i sig. Att ingen av de personerna, många personerna, som man dagligen träffat på eller umgåtts med kände jag till för ett par månader sen. En hel värld som funnits och som kommer att fortsätta att finnas trots att vi praktikanter nu byter till en annan miljö.
Veckan som gick innebar intensiva förhandlingar i utskottet och en del slutgöra. Lunch med biträdande FN-ambassadören och en trevlig avslutande middag med hela gänget.
Vad gör man som FN-praktikant en tisdagsförmiddag när man har inläsningstid och kan välja miljö? Var sätter man sig? Jag funderade lite och vidtalade mina kollegor. Javid tipsade om säkerhetsrådet och sagt och gjort traskade jag ner. Kan alltid vara spännande.
En kvart efter utsatt mötesstart passerade jag presshörnan, vidare in i briefingrummet, frågade vakten om det var ok att gå in under pågående förhandlingar. Han nickade jakande och jag öppnade den stora porten in i ett av FN:s hjärtan. Där avslutade precis Ban Ki-Moon sitt anförande angående den senaste i raden av FN-resolutioner om Mellanöstern. Jag fortsatte upp mot läktaren och gled ner i en av åhörarstolarna med rakt ryggstöd. De som medför att det ser ut som att alla sitter raka i ryggen – ordning och reda. Svarta kostymer.
Samtidigt hör jag hur den kroatiska premiärministern, som ledde mötet, överlämnar ordet till USA:s utrikesminister Rice. Hon håller ett engagerat anförande. Efter henne är det dags för den unge och ännu mer engagerade David Miliband som är UK:s utrikesminister. På honom följde Rysslands dito vid namn Lavrov (jajamänsan det var han som satte sig emot rökförbudet som Annan försökte med) och sedan resterande utrikesministrar och FN-ambassadörer som närvarade i säkerhetsrådet denna tisdag.
Det hela pågick ett bra tag och Miliband och Rice behövde ha parallella möten och reste på sig vid ett tillfälle. Reser sig Rice så reser sig 16 andra personer i form av vakter och rådgivare. Ban Ki-Moon har samma arbetssätt. I korridorerna senare mötte vi släptågen och konstaterade att man rimligtvis hade planerat hur dessa grupper skulle röra sig för att inte krocka med varandra. Så breda är inte FN:s korridorer.
Jag vet inte om jag fick så mycket läst den förmiddagen. Men jag fick se och höra diskussionerna om hur några av världens ledare vill få världen att bli lite bättre. Engagemang och vilja som smittar av sig.
Nu kvarstår packning söndag morgon och sedan avresa söndag kväll om snön låter bli att ställa om det för mig. Det återstår att se. Kanske får jag då anledning att återkomma till denna blogg.
Jag har haft roligt åt att få skriva och det verkar som att ni är ett gäng som har läst. Hoppas att ni har haft trevliga stunder och om inte så antar jag att inte detta läses.
Nu får vi se om jag återkommer i annan bloggform eller på denna. Men det jag vet är att jag nu önskar en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År! Jag gör det med julgranen med stort J vid Rockefeller center.
En Madame Secretary of State i ytterligare några veckor. Rice. .JPG)
Oh Tannenbaum, Oh Tannenbaum vid Rockefeller Center!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar