Vatten eller mjölk?

Längtan. Saknad. Saknad eller längtan.

Eftersom detta är en reseblogg och ingenting annat så finns det en början och ett slut. Början är ungefär 25 inlägg längre ner på den här sidan. Slutet är det som nu närmar sig. Jag börjar summera. Funderar på tiden som har varit här. Nästan fyra månaders upptäckande, glädje, längtan, saknad, lärdom, trötthet, energi, sena nätter, sena morgnar.

Vad längtar man till som svensk i utlandet? Som ung man i New York? Det brukar säga lite om ens tillvaro när man funderar över vad man saknar. Det säger också något om vad man ser fram emot och vad som betyder saker hemma. Sen kan man nog lika snabbt konstatera vad man kommer att sakna när man kommer hem. Jag ska inte lista för då är det alltid någon stackars skog som tycker att den hamnar under gott-vatten-i-kranen. Eller någon kategori som blir knepig när man ska jämföra äpplen med päron – pappas jansons och kalkon med mammas bullar och apelsinbröd.

Gott vatten som inte smakar simbassäng ser jag fram emot. Däremot kommer servicen att man alltid, verkligen alltid, blir serverad isvatten så fort man satt sig vid bordet att saknas. Sveriges restauranger jag säger er: inför!

Frisk luft. Luft som inte är torr av damm ute. Som inte är rökfylld i FN:s kulvertar. Frisk luft en vintermorgon utanför fönstret. Ett fönster som inte är svart av avgaser. Fungerande fönster också. Det saknas.

Sen saknar jag fil eller riktig youghurt. Riktig ost som inte är inplastad per skiva och inte är crémed. Mjölk som inte smakar sött och mat som smakar mer. Längtar efter pasta som känns fräsch och grönsallad som känns frisk. Jag ser fram emot fisk. Jag saknar cider som är kall och leverpastej ibland.

Jag saknar ett riktigt kök, mer än ett rum, jag längtar efter public service radio och fri television (?!), jag längtar till DN på morgnarna och min egen säng.

Och jag längtar efter tystnad. Tystnad när man ska sova, när man ska prata i telefon. Längtar efter täckning när man talar i telefon. Täckning i tunnelbanan och täckning på 46:e våningen.

Det är nog det jag kommer sakna. 46:e våningen och FN-komplexet. Spännande rummen och miljöerna. Muffinsen och pizzaslices. Affärerna som aldrig stänger. Julgranarna som är pyntade. Skyskraporna och ständig sol mot blå himmel. Broarna över east-river. Promenaderna. Parken, denna park. Kyrkan.

Promenadavstånd till jobbet. Bokaffärerna och Starbucks. Soho och Brooklyn. Musikalerna och biograferna. Mixen av människor. Men troligen framförallt personerna.

Personerna i utskottet, praktikantkollegorna, min handledare, våra närmaste kollegor, praktikantkollegorna från andra länder, nya bekantskaper, nya historier. Och FN. Detta FN. Dynamiken. Förändringsviljan. Förändringsoviljan. Debatterna.

Sen är det personerna jag längtar efter mest. Ni där hemma. Den nära, de nära, vännerna, kollegorna, studiekamraterna och fotbollslaget (!?!?). För mestadels är det nog så att man kan klara sig utan riktig ost ganska bra. Men längtan efter de nära den är stor när man är borta. Så klart mest också lagom till man ska åka hemåt. Men nu är den längtan snart förbytt till umgänge! Bra kan man ha det!

____________________

För övrigt:

- Tror att jag sprang på Tom Cruise i krokarna härom dagen. Eller trodde tills dess att någon sa att han bara är 1.60 lång. Det var i alla fall mycket likt. Om någon vet hur lång han är så kan ni kommentera annars säger vi att det var han. Om någon vet hur han ser ut så kan ni kommentera annars skriver jag att det var han. (Kära nån, snacka om att någon anna borde ta min adress och spana kändisar!).

- Tror att jag sprang på Ben Affleck i FN-ingången i onsdags. Om någon vet hur han ser ut så kan ni väl kommentera. Bara att konstatera att det här med kändisspan inte är min grej.

- Tisdags kväll: Ca 16 grader varmt. Folk i T-shirts på gatorna och på uteserveringarna.

- Lördag kväll: Ca 4 grader kallt. Snö i drivor och julkänsla på topp.