måndag 13 oktober 2008

All mat är god mat... nästan...

En del i vardagen är att lära sig att handla. Man glömmer bort det. Alltså inte att handla men att affärsstrukturen är en del av vardagen. Man har ju liksom sin butik. Min heter ICA i Bandhagen och är trång och inte så välsorterad. Här har man pharmacy. Träffade ett par medelålders svenska turister som nästan förtvivlat undrade: men var handlar ni? De hade bara lyckats hitta till pharmacy. På pharmacy köper man strykjärn, grattiskort, schampo och halstabletter. De är stora som tio ICA-Bandhagen och har inte en liter mjölk. Men hudkräm. Jag tänker att där handlar de som bara äter ute. Sen finns det mataffärer – i en mängd olika varianter. De mest populära har en något alternativ framtoning och dit kan man gå och titta på köer. Människor köar ut på gatan och sedan in genom hela affären för att köpa ekologiska tomater och organiska strumpor. Kul vardag – tack och lov har vi tomaterna på ICA.

Jag handlar på ett litet ställe runt hörnet. Där går man in när som helst på dygnet och köper vatten, juice, knäckebröd, philadelfiaost, müsli och youghurt. Youghurtjakten i denna stad tar sin tid. Det handlar om att leta efter den som inte är helt fettfri. Här är, som ni säkert vet allt fettfritt, läsken är fettfri (!), grädden är fettfri, frukten är fettfri och jag slår vad om att de organiska strumporna är fettfria. Så på det sättet är ju amerikanarna medvetna. Ända tills de intar pommes, donuts, muffins, bagels, glass, baguetter och jordnötssmör (jordnötssmörshyllan i grannaffären upptar lika stor yta som grönsaksavdelningen på ICA Bandhagen (ok den liknelsen sa ungefär ingenting)). Så här snackar vi inkonsekvens mina damer och herrar. Men jag tror att det finns två typer av amerikaner helt enkelt.

Hur var det då med priserna? Ja det är en väldigt bra fråga. Allt beror väldigt mycket på verkar det som. När det gäller mat och godis (för många amerikaner är det visserligen nästan ingen skillnad) så är det stora prisskillnader mellan centrala Midtown och exempelvis södra Manhattan. Är man här ska man ta de mindre ställena som är små kedjor eller inte kedjor alls. Där verkar det gå snabbare, personalen är trevligare och du kan sitta länge utan att någon blir stressad (annars tenderar personalen bli nervösa och hoppa lite lätt om man inte betalar och går så fort man ätit upp och druckit hälften – även på bättre restauranger).

En kvällsmåltid med pasta, sallad eller exempelvis grillspett landar på mellan $10-15. Inte jättebilligt men helt ok. Kläder, skor och elektronik är betydligt billigare än hemma. Ikväll har jag lyckats hitta ta-med-mat som var toppen och bestod av biff-tacos som jag blev mätt på för $4 men då roar jag mig också med en muffins nu efter… den säger inte så mycket men smakar gott. Äter man ute dricksar man absolut alltid minst dubbla skatten (skatten står uträknad på notan men aldrig i menyn).

Annars i korthet:

- Pianokonserten på italienska kulturcentret var en hit. Gracie Italia! Och idag firas deras dag; Columbus day! Gracie Christopher Columbus!

- Lördagslunch med David från Rwanda och hans kompis. Otroligt roligt, trevligt och givande. Mer global-connection! Inspirerande.

- Promenad i Brooklyn heights i solen på lördagseftermiddagen, svensk sommarvärme, bron tillbaka mot Manhattan – fantastiskt!

- Svenska kyrkans 30-års jublieum (alltså i samma lokal här i NYC) i söndags. Hur bra som helst!

- Praktiken – kräver mer och mer, lär mig ännu mer och mer och lär känna folket från andra länder mer och mer. Spännande i massor.

- Besök på ingång: mina tidigare kollegor på KIC är i landet och landar i staden på torsdag. Ser fram emot det mycket!

- Det är nästan lika billigt att lämna in tvätten och få den tvättad och vikt. Det är liksom bara att acceptera att tjänster inte kostar mycket i detta land. Känns inte jobbigt på något sätt.
___________________________________________________________

För övrigt: Gick i snabb takt till jobbet med radio i lurarna och har till min glädje funnit en P1-wannabe-radiokanal. Mycket bra morgonnyheter. En av nyheterna kretsade kring finanskrisen och sätt att lösa den. Intervjuades gjordes Bo Lundgren. Det gick att höra dialekten bakom engelskan. The Swedish model när det gällde att pumpa in pengar i banker, köpa andelar och sedan sälja var receptet. Svenska 90-talets kris ses här på andra sätt än hemma. Inte roligare för det (eller ja kanske lite) men framförallt nyttigt med andra perspektiv. Sen att Scandinavia och Sweden var samma land det får man ju bara tycka är fint.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Ea nu har jag hälsat på dej lite igen (syrran också) kul att ni har det bra där över matkulturen verkar inte ändrats sen jag var där för 30 år sen, då stod det skyltar med "don´t eat junk" men det verkar inte hjälpt.
McCain ??? vem är det trodde namnet var Palin :- vi får reda ut det där när du är hemma igen.

Anonym sa...

Dina kollegor i DC kan rapportera att efter att ha vandrat stadens gator i högklackat (16 000 steg var för dem som vill veta KICs läge i stegtävlngen)har vi bunkrat grattiskort på Pharmacy och kan rapportera att DC varianten är lite mer välsorterad och innehåller både mjölk och bröd vid sidan av andra nödvändigheter. Kanske får vi mer Hallmarkkort på Apoteket efter privatiseringen?


För övrigt behöver gräsklippeincidenten en kommentar. 1. Vän av ordning litar på Edvard - han ljuger aldrig, inte driver han med folk heller. 2. Vänner tillfälligt bosatta i Tulsa har ett helt tivoli i sin söndagsskola så varför kan inte ett hus på Upper east ha en gräsmatta? Borde ifs blivit misstänksam när du klippte den - ni borde ha råd med någon klipparmänniska som sköter sådant!