Föräldrarna, middagarna och presidenten

Då återfinner sig sakta men säkert vardagen. Det känns lite som när festen är slut och gästerna lämnat. Jag har agerat son, guide och praktikantdiplomat de senaste dagarna. Mamma och pappa kom i onsdags kväll och det var med fröjd i sinnet och glädje i hjärtat (diskret upprepning) som jag mottog dem utanför jobbet. Sedan var det jobb för mig och turistande för dem och trevliga gemensamma middagar. Jag fick prata av mig om mina upplevelser och intryck och det behövdes, som att man samlat ihop intrycken under månaderna här. Lördag och söndag innebar shopping, tunnelbaneåkande, gospel, restauranger och Central Park. Fantastiskt trevligt och fina sensommartemperaturer på söndagen. Sedan blev det plötsligt måndag. Mer jobb men på kvällen bar det iväg till musikalernas musikal på Broadway. Det sägs ju i alla fall att den är det. Phantom of the Opera har gått här i 20 år och står på mångas att-göra-lista. Vi hade ordnat bra platser (läs: jag hade ordnat bra platser) och efter en riktigt trevlig middag på en restaurang som vi hade funnit (läs: mamma hade funnit) slog vi oss ner och fick två och en halv timmars ballader. Den är bra, men kan kanske bitvis upplevas som lång. Högt tempo och bra insatser rapporteras. Söndagens tur upp på Rockefeller Center (”The top of the Rock”) är också värt att upplevas igen. Solnedgång över ett höstfärgat Central Park och hela vackra betongmanhattan var en häftig upplevelse.

Men låt mig nu ta er med på ett möte. Torsdag lunch. Jag sitter och antecknar frenetiskt under informella förhandlingar i femte utskottet (under de formella förhandlingarna satt jag bakom Sverigeskylten i utskottet… kände att jag ville nämna detta så att ni vet vart ni ska utkräva ansvar för det mötets utgång… nedgång?). Hur som haver. Jag lämnar mötesrummet. Hugger en banan i Austrian Café, betalar och springer uppför trapporna, ok, går snabbt. Jag var på väg mot Förvaltarskapsrådet stora sal. Passerar Generalförsamlingen. GF-presidentens kontor och slår mig ner på första läktarraden i det stora Förvaltarskapsrådet. Där firas World Food Day under ledning av Annika Söder som är en av de höga cheferna för FAO i Rom. Panelen välkomnas in. Generalsekreterare Ban Ki-Moon, GF-presidenten, chefen för FAO, en framstående forskare och en kongressledamot för demokraterna i amerikanska kongressen. Huvudtalaren kom in sent. Under andra talet ökar spänningen i salen. Folk rör på sig nere vid ingångarna. Biffar med snäckor dyker upp som svampar ur jorden och dörrarna slås upp. Det går ett sus (verkligen bokstavligt talat) genom publiken. Bill Clinton glider snabbt in och liksom skrider fram i högt tempo och hälsar på alla händer som sträcks fram. Talaren avbryter sitt tal och åhörarna kan inte låta bli att ge ifrån sig en spontan applåd. Det var en sällan skådad entré. Clinton talade sedan över vikten av att kombinera utbildning och mat. Mat i skolan – mättar hungrande magar och ger kunskap. Så enkelt, så grundläggande, så mycket skam över situationen i denna värld när man tänker på det. Det är så vi kan rädda världen. Först när, av hunger skrikande, magar kan mättas, kan kunskap tas emot, kan vatten pumpas och grödor skördas. Först när människor är mätta kan vi bry oss om våra bröder och systrar. Först när människor är mätta kan vi bry oss om djuren som utrotas eller miljön som förstörs runt omkring oss. Först då kan vi ta ansvar. Så skulle jag ha sammanfattat Clintons tal. Han gjorde det bra. Han börjar också bli gammal.

Kommande dagar innebär jobb, kanadensisk frukost, veckorapportering, informella förhandlingar, informella informella förhandlingar, middag med musik imorgon kväll i Brooklyn med praktikantkollegorna, middag med Svenskt näringsliv på torsdag kväll och välkomstmiddag med min kompis Knut som kommer för valet på fredag. Sedan ska vi finna aktiviteter för sista valkampanjshelgen. Welcome, election day!