När jag kommer fram byter jag skor...

När man är ny på ett ställe infinner sig med jämna mellanrum det så kallade inkräktarsyndromet. Ingenting märkligt och ingenting konstigt. När man är i New York kan man ibland få känslan av att någon kommer att knacka en på axeln och säga: ”-Men lille vän, du ska ju inte vara här, du är ju liksom för liten för det här och dessutom hittar du knappt”. Oftast brukar nog emellertid just inkräktarsyndromet infinna sig i nya jobb-, praktik- eller andra arbetssituationer. Rätt som det är så kommer de på mig. De blandade ihop mig med någon annan och då får jag åka hem. Just den känslan är ju inte ovanlig - och kanske lite bra på sitt sätt. Bidrar till lite självdistans också.

Nu har tillfälliga rutiner börjat upprättas. De senaste dagarna fungerar (!) som så att jag går upp, gör mig i ordning, äter frukost och promenerar i gympaskor och kostym 30 gator söder ut. Det tar ungefär 25 minuter. Framme vid Dag Hammarskjöld Plaza One letar man rätt på ett av de tre passerkorten och tar sig in i byggnaden som rymmer ca 3000 personer från olika länder och företag. Sedan upp på 46:an och letar rätt på nästa fungerande passerkort. På måndagar och torsdagar är det morgonmöte med hela representationen vid 8.30 (tiden för ändamålet känns igen!). På morgonmötet vädras de frågor som alla behöver känna till. Ambassadören berättar om det senaste på hans agenda. Sedan har de gångna dagarna för mig inneburit interna seminarier om det mesta man behöver känna till – verkligen otroligt intressant. Det har handlat om hur man på bästa sätt skriver rapporter hem till Sverige (Tele-med), hur resolutionsbehandlingen (RES) i generalförsamlingen (GF) går till. Vem som håller i klubban i det rådgivande organet till femte utskottet (ASABQ), vem som håller i klubban i femte utskottet (5te), hur man letar reda på en resolution som eventuellt innebär att budgeten blir påverkad (PBI) och vem som sedan slutligen brukar vinna vilken omröstning (G77 eller WEOG) vid resolutionsbehandlingen. Ländergrupperna är oerhört centrala i FN-arbetet och mycket av förhandlingstaktiken kretsar kring det. Idag har vi fått ett mycket bra seminarium, av två skickliga diplomater, om förhandlingstaktik inom FN. Vid sidan av de seminarier som hållits med alla nya har jag haft interna möten med dem av oss som ingår i 5te-gruppen. Där har grunderna för det kommande arbetet lagts och resolutions- och rapportlistor börjat gås igenom. Givande, komplicerat, tekniskt och mycket intressant och spännande.

Efter en sådan sittning påannonserade min handledare att hans kollega (dvs den ansvarige diplomaten för femte utskottet) från Belgien, som är ny i New York, hade bjudit in sig till oss. Henric meddelade att Monsieur Luis var på ingång om en halvtimme och att Henric såg fram emot att få presentera oss alla för Luis. Nu tänkte jag. Det är nu jag ska prata franska och diskutera ACABQ med en belgisk erfaren diplomat på franska och berätta vad jag tycker om den senaste contingency rapporten. På franska. Det är också då de kommer på att jag är jag och ingen annan. Dvs inte den de trodde i alla fall. Men ok. En halvtimme. Eller ja 20 minuter i alla fall. Jag satte mig ner. Fokuserade, rabblade några franska verbböjningar och funderade hur Leo i Vita Huset (dubbat till franska) brukade hälsa på gäster. Ok det är ju bara att köra. Praktikant - i bestämd eller obestämd form. Jag knallar bort mot entrén och tänker att det värsta som kan hända är att jag skickas fram och ombeds berätta om ACABQ – och det hade ju varit lite konstigt (även om ACABQ är intressant). ”-You are most warmly welcome dear Mr. Luis”. Hör jag Henric utbrista ”-It is a pleasure”. Men vad nu tänkte jag? Det där var ju märkligt. Eller hörde jag fel? ”-Oohhh, no, no, no, no” responderade Mr Luis. ”-It is my pleasure, dear Mr. Henric”. Så enkelt… Busenkelt. Jag behövde bara presentera mig och se så intresserad ut som jag var. Diplomatkollegan var nog flamländare och de pratar nog hellre engelska. Mötet gick flott och jag tror mig inte ha påverkat de goda förbindelserna mellan Belgien och Sverige i FN direkt.

Idag har det varit inläsning och påläsning och seminarier och imorgon väntar arkivrutiner och telemeddelandeintroduktion. Sedan har inbjudan till Tyskland (dvs den tyska representationen) kommit alla praktikanter tillhanda och där blir det mottagning för oss imorgon kväll. Men dit är det ett spännande dygn kvar. Helgens planer ska också kluras ut. Då blir det mer av äpplet. Nu ger jag er kvällens bilder...


Chrysler building från mitt skrivbord.

Praktikantkollegorna på språng. Victoria, Hanga, Aina och Rebecka.